Från Norrland och tillbaka
Valpar. Överallt. På köksgolvet, gräsmattan och hängande i byxbenen. De kräver, vill ha mer. Av allt. Vi är fogliga förstås, anpassar vårt hem och tillvaron efter dem. Det går i ett, jobb, bajsplockning och utfodring. Jag klagar inte, jag konstaterar. Det är så mycket att gör med dem att jag inte hunnit tänka på en enda ny idé på flera veckor. Just det tror jag är bra för det finns ett tydligt hållbarhetstänk som jag behöver i det. Ett behov av att förvalta och förbättra jag redan har och inte tänka massa nytt. Fördelen med att vara trött är att det mitt i kaoset och all uppassning trots allt blir lite lugnare. En märklig paradox.
Det är andra hundar överallt med, fast inte lika intensivt och vid sidan om valpkullen känns de både väluppfostrade och välartade även om jag vet att det är rätt långt från sanningen egentligen. I alla fall när det gäller Lass. Hon är självfostrad och inte artad alls. Men hon är inget monster längre och jag har fått mer att säga till om. Jag har helt enkelt sett till att jag får mer att säga till om. Kraven har ökat och nivån på resultaten efter det. Jag vet inte varför men väldigt många tycks ha svårt att ställa krav på sina hundar. Jag har väl varit en av dem med då, när det gäller Lass, inte riktigt orkat ta striden liksom. Men jag fick ändra på det för jag insåg det ohållbara. Nu strider jag, har gjort ett tag, inte argt och högljutt men vansinnigt konsekvent. Har utrustat mig med ett tålamod som räcker från Norrland och tillbaks. Vardagslydnad är det som gäller, sitta på arslet med kontakt, gå med kopplet hängande i en avslappnad båge. Slå ner samma arsle i backen igen när bollen rullar iväg. Göra fina raka inleveranser med snygga avslut. Dess emellan sökövningar och apporteringsträning med glädje och energi. På det viset är det enkelt med henne. För ju mer jag kräver av henne i vardagsfostran desto bättre jobbar hon för mig och med mig i jaktdelarna. Det kommer inte som någon överraskning direkt, det är mer av enkel matematik men ändå har så många hundförare så lätt att glömma bort att ställa krav och fostra och istället gå direkt på specialträningen. ”Glasyrträningen” som någon kallade det.
Jag ser det under dagarna med mamma My och valpkullen med. Hur varsamt men tydligt och fostrar och sätter gränser. Jag tittar och studerar och skrivit lite om det nästan varje dag för jag är smått betagen av det. Samspelet emellan mor och barn som sker helt och hållet på lågmäld hundiska. Jag har så mycket att lära där. Valparna är sex veckor och får redan uppleva tydliga gränser, de får lära sig att det finns ett stopp för deras framfart även om mamma My är tålmodig till tusen och låter dem hållas med mycket. Men när hon tycker att det räcker så räcker det. Det är ingen som direkt ifrågasätter det mer än med en lätt suck och lite slokande öron, inte heller är det någon som blir totalt nedbruten eller får bestående men av det. De accepterar. För mig är det fantastiskt att titta på och få lära mig ännu mer av deras språk. Nu på kvällen la My sig tillrätta i biabädden intill mig och strax efter kom ett gäng valpar och kravlade över henne. Blickstilla låg hon och såg helt oberörd ut. Inte vet jag om hon sov på riktigt eller sov räv men jag undrar om det inte var det sista. Valparna förstod budskapet hur som helst, kravlade runt och stökade ett tag, hoppade över hennes huvud, la sig över hennes rygg och stökade på olika vis en kort stund. Hon ignorerade dem helt, ägnande dem inte ens en blick och efter en kort stund la de sig tillrätta och somnade. Ingen av dem försökte dia och ingen av dem bet i henne. Inte de bet inte heller i där jag satt tillsamman med My i bädden. Jag vet inte, kanske förskönar jag bara den tillfällighet som uppstod och tolkar det så som jag vill se det. Valparna kanske bara var trötta och inte orkade busa och bitas mer så det var därför de kom till ro? En trevlig stund i alla fall, helt oavsett.
