”Gift” med jobbet?
Som det blåst idag. Hårda isiga vindar som kröp igenom alla lager av kläder och klädde marken och det torra gräset med ett tunt lager frost. men det var plusgrader. och sol. Så det var fint ändå såklart, trots den isiga vinden. Men när det mörknade var det oändligt skönt att få gå in i värmen och slippa ifrån vinden, här inne blåser det enbart en liten ljum bris från pelletskaminen i övrigt är det helt vindstilla. Med ett enda undantag, de när någon av hundarna viftar så där ivrigt på svansen så det uppstår en liten svalkande vind runt vaderna.
Jag dricker mitt chokladte med några vindruvor som tilltugg och Lass sover som vanligt i baljan vid mina fötter. Jag tror hon blir lite sliten av vinden hon med. Alla blir väl de för den delen. Jag tror vi har en kattuggla boende strax utanför slottet. Det har skrikit så märkligt om kvällarna när jag tar med Lass för sista kisstunden. Hjärtskärande och högt, som om någon är i fara. Jag känner igen ljudet men det är ändå lite annorlunda. En twist i ljudslingan som inte brukar vara där. Ikväll skrek det högt alldeles nära slottsherren när han rastade hundarna bakom boden. Som om någon satt fast någonstans i behov av akut hjälp. Om det inte är en kattuggla så vet jag inte vad. En berguv kanske? Vem det än är så skriker den aldrig i dagsljus, bara i mörkret så vi blir så där lagom mörkrädda och förskräckta. Jag har tittat efter någon sorts reaktion hos hundarna när skriken kommer men det finns ingen, de fortsätter helt neutralt med det de gör utan att bry sig om skriken. Så jag förstår att det redan vet vem det är som låter och att den det nu är varken skrämmer eller intresserar dem. Det är någon det är vana vid med andra ord. Det bekräftar mina tankar om att det är en kattuggla. En hundarna redan känner.
Det var kurs i eftermiddags, kur med full grupp pch det känns fantastiskt roligt att vara igång igen. Jag har smygstartat vårens kurssäsongen hela vintern egentligen men först nu börjar det bli mer på riktigt. Min mest arbetsfyllda del av året ligger startgroparna och jag ser fram emot det. Starkt. Vad jag sedan säger någon gång i kitten av juni när det lugnar sig en liten aning igen låter jag vara osagt. men det skulle inte förvåna mig och jag trött oh lite slutkörd gnäller över den som la vårens schema. Det vill säga jag själv. Efter några år med det här jobbet på heltid har jag lärt mig att det blir så, jag får en trötthetsdipp i inledningen av sommaren. Men jag har också lärt mig att jag snart blir piggare igen så jag kan låta det vara precis så utan att dra för stora växlar och ändra om allt för mycket av den anledningen. Jag förstår nu de olika faserna under mitt arbetsår lite bättre och jag har nytta av att veta hur jag ska planera året och tänka runt det. Bra att veta är också att jag inte behöver drabbas av katastroftankar så snart jag inte känner passionen för jobbet eller träningen av hundarna glöda tillräckligt hett, jag kommer igen. Jag läste en artikel på motivation.se som till viss del handlade om det. Om passionen. ”Motivationen och passionen består alltså inte i att allt känns roligt och stimulerande, utan den består i att man väljer att ”gifta sig” med själva processen som ska ta en till målet. Processen blir ens identitet, ens livsstil, vana och rutin. Och man lär sig att älska den också, på sätt och vis, därför att man tror på den.” – ur ”Så blir du fokuserad på dina mål” av Einar Wiman
