Gör vad du kan, med vad du har, var du än är. ” – Theodore Roosevelt

Jag tränar hundarna på morgonen. Tar Besta och Lass med mig till ekdungen och tänkte mig ett grundpass i höger och vänster. Inget svårt alls, bara enkelt och väldigt basic för att fräscha upp och påminna efter den intensiva jaktsäsongen. Uppföljningen av tecken har en tendens att försvinna bort tillsammans med en massa annat matnyttigt under jaktperioden så jag tänkte att det är lika bra att backa hem och repetera nu direkt. Besta fick vara först ut medan Till fick vänta. Jag gjorde misstaget att börja med att sätta Besta ner mer ett ”sitt” innan jag skulle skicka höger. Sitter man på rumpan är det stadga hävdar Betsa väldigt bestämt och jag får väl medge att det är rätt tänkt för det är ändå jag som lärt henne det. Alltså blev komplett omöjligt för henne att springa till höger hur jag än viftade. Hur svårt kan det bara vara att springa höger på en synligt kastad apport tänkte jag en aning irriterat en kort stund innan jag kom varför det blev svårt. Bara till att göra om och göra rätt. Den här gången lämnade jag Besta stående och då kunde hon minsann både höger och vänster. En stund senare var det Tills tur. Till som förvånade mig genom att sitta blickstilla och titta på medan jag tränade Besta. Det ”förbannande sittet” har annars varit en riktigt akilleshäl för henne och något jag verkligen slitit med att få henne att begripa. Hon fick samma variant som Besta i höger och vänster. Lilla Till ska till skillnad från Betsa sitta ner varje gång innan jag skickar henne. Hon behöver det och jag behöver det för att få kontroll över situationen. Att sitt skulle betyda stadga tar hon med lätthet på och istället för att sitta fast i marken var hon redo att springa så fort hon anade att jag rörde handen det minsta lilla i någon riktning. Så med henne får jag jobba annorlunda eftersom bekymret var det rakt motsatta. För dagen var lite eldig och fann inte tid att vänta in mig. Det fick jag ändrat på och efter ett litet tillrättaläggande gick Till som ett spjut åt både vänster och höger och till och med i rätt ordning. Inte genom att gissa och chansa utan genom att gå dit jag pekade dessutom. Bra.

Så olika det kan vara tänker jag. Ett litet enkelt basic träningspass med två ungefär lika gamla (unga)hundar som gav två helt olika utfall. Det är väl sådant här som gör det så roligt och utmanande men samtidigt frustrerande. Tänk så enkelt det hade varit med en mall att följa, en tydlig bruksanvisning att pricka av steg för steg. Men nu funkar det inte så för alla med en själ på insidan har någonstans en egen liten tanke om saker och tings varande och hur de uppfattas. Lärande kan se så olika ut och inlärning följer sannerligen inte en och samma mall. Det är givetvis rent genetiska olika förutsättningar för inlärningen också, en del har lättare att förstå och självklart påverkar både den medfödda motivationen och vår förmåga som förare att inspirera och belöna i rätt ögonblick också utfallet av inlärningen. Jag ska ägna resten av kvällen åt att försöka klura ut lämpliga alternativa sätt att lära Besta sidotecken och förtroendet för mina tecken. Såklart skulle hon väl redan kunna det här ordentligt kan man tycka men nu är hon inte som andra och jag är mer för att jobba med hunden än mot den så det får ta den tid det tar att nå fram. Även om mitt mål var att inlärning av tecken skulle vara klart och säkrat redan förra hösten så var inte Besta redo för det. Jag fick tänka till och sansa mig lite, se till att mina mål med träningen inte blev på hennes bekostnad. Det viktiga för mig med hundarna och tärningen är inte nödvändigtvis att nå fram till målet fort utan hur vi gör det och att vi gör det tillsammans. I sammanhanget spelar det ingen som helst roll om andra hundar i samma ålder redan uppnått fina resultat i jaktprovens högre klasser. Det är roligt förstås och jag gläds med dem men deras lyckande är inte vårat misslyckande. Värt att notera.