Grand finale
Det regnar mot fönstret när jag avrundar den här fredagskvällen. Bra tänker jag för då töar snön förhoppningsvis bort lite snabbare. Det ligger fortfarande ett rätt ordentligt snötäcke kvar här men när jag och Besta åkte på kurs en timma och tio minuter söderut möttes vi av barmark. Skönt. Det går fint att träna i snö men hur det än är går det väldigt mycket bättre att träna utan snö. Sista kurstillfället var det, veckorna har gått fort. Allt gör fort i det här sammanhanget.
Besta har verkligen vuxit av de här kurstillfällena och så här i efterhand tänker jag att hela situationen blev väldigt rätt för henne. Jag är nöjd med att jag vågade utmana henne. Och mig. Det har varit lite grand som att börja med att läsa slutet av boken. Ut i hetluften direkt för att sedan gå tillbaka och träna grunder. Alla hundar är olika tänker jag. Vår uppgift som förare är att hitta varje hund där den är och sedan träna den efter det. Ge dem rätt förutsättningar. För Bestas del har det här varit rätt, så här långt i alla fall, hon har kommit på att det är vansinnigt kul med träning och att det nog är lite av meningen med livet att hämta apporter. Så nu kan vi börja träna grunder på lite mer allvar känner jag. Höger och vänster och sådant. Vi har fuskat lite i det tidigare förstås men inte alls varit mogna för det antal repetitioner det ändå kräver men nu ska vi nog kunna nöta på lite. Vi behöver träna vändningar med, snabba vändningar runt mina fötter. Vid ett tillfälle idag vände alla i hela linjen helt om när det sköts bakåt, utom Besta som stod kvar i fel riktning. Hon ville väl inte riskera att missa ett skott från vänsterskytten som hon hade full koll på. Lite gulligt ändå. Resterande vändningar gick betydligt bättre för då var jag mer påpasslig och hjälpte henne igenom. Det finns mycket att lära. Som tur är. För Besta är ung och jag tycker det är galet roligt att träna.
Fotot på Besta och goldenvännerna har duktiga fotograf Helena Ottosson tagit
