Gudfader som i himmelen bor. Blundar och sover sött

Vi har grillparty i värmen. Det är bara slottsherren och jag men vi trivs gott i varandras sällskap så det är bara fint. Nio hundar hänger med oss också. Doften från grillen i sommarkvällen ör helt underbar och högsommarvärmen i juni är magnifik. Om det bara inte varit för regnbristen och brandrisken. Men ändå. jJag försöker förneka och njuta, Ibland måste man bara få stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om. Jag gör det nu och lyckas. Nästan.

V har musik med. På grillpartyt. Albin Lee Meldau och och Moa Lignell får samsas. Albin från min födelsestad Göteborg och Moa från mina senare år i Alingsås. Det gör att jag känner tillhörighet med dem och tycker att jag nästan känner dem. Vilket inte alls stämmer eller är sant för jag har aldrigträffat någon av dem och de är dessutom bra mycket yngre än jag. Ändå. Det där med tillhörighet är viktigt tänker jag. Känna sig som hemma och ha något att kasta ankar runt. En hemstad, en föräldragård, några avlägsna släktingar eller något annat. Jag har egentligen varken hemstad eller släktgärd men avlägsna släktingar finns det en del. Det är helt okej. Tillhörighet kan finnas på så många andra plan med. Genom ett gemensamt intresse eller kanske ett gemensamt missnöje över något. Och hos djur. Som för mig. Alltid hos dessa hundar. Så mycket tillhörighet, tillgivenhet och ömsesidig förståelse över artgränserna. Hundar är fantastiska i min värld men människor behövs också i allra högsta grad. I alla fall i mitt liv.

Hundarna breder ut sig i skuggan under bordet medan slottsherren serverar grillbuffen på det stora runda bordet och Albin Lee sjunger en eget tonsatt psalm och inget lämnas kvar att klaga över för stunden. Utslagan som en stor lejonfamilj ligger hundarna kvällssolen runt våra fötter. Förmodligen är en liknelse med en vargflock mer passande men deras pustande och långsamma slag med svansarna i värmen för tankarna mer till en lejonflock. De kam välja såklart. Hundarna. Lägga sig var de vill i skuggan en bit bort eller i den svalare hundgården som står öppen .Men. De väljer att vara där vi är. Trots värmen och tungor hängande som slipsar. Det blir snart svalare tänke rjag, en stilla kvällsbris letar sig in och temperaturen sjunker några grader i takt med solen.

Det var inte riktigt lika varmt häromdagen när Besta och jag gick en fin förmiddagspromenad längs Vänerns strand i Vänersborg. Den dagen vaknade vi nämligen till dimma och det tog ett tag innan molnen skingrades över oss. Dessvärre skingrades inte andra moln, de som handlade om att ÄNTLIGEN få bytt hjullagret och få en fungerande bil igen. Man kan säga att repartitionen stannade halvvägs för ungefär då upptäckte verkstaden, en märkesverkstad, att de sakande ett verktyg för att slutföra reparationen. Än värre äe att de inte vet när de kan få tag på det. Så efter fyra veckor väntan står bilen fortfarande olagad och alla är besvikna och på en smula dåligt humör på grund av en sådan skitsak som en trasig bil. Hur som helst Allt kommer att lösa sig en vacker dag. Frågan är bara viken dag. Besta, som gjorde mig sällskap till verkstaden, och jag hade i alla fall en riktigt trevlig promenad i Vänersborg den förmiddagen innan vi fick ta en lånebil hem. På strandpromenaden möttes barndomsminnen med dofter från insjön och små flygfän i mun och ögon med tankar om vad man egentligen önskar av en utflykt tillsammans med en ung hund. Hur något litet kan betyda mycket och hur viktig en stabil grundmentalitet hos en hund egentligen är. Viktigast faktisk. I alla fall för de allra flesta av oss som har betydligt fler vardagar än jaktdagar på ett år. Visst är det fantastiskt när en hund fungerar så där riktigt bra på jakt och när resultaten ramlar in rätt på prov och tävlingar men vardagarna är väldigt många fler och att dela dagarna med en väl fungerande hund och känna ett starkt ”vi” tillsammans med är väl ändå någonstans meningen med hela grejen med hund. Eller flera hundar. Together to get there!