Han som blev kvar

Då har vi valp i slottet igen. Wirre åtta veckor blev kvar från My och Widars kull. Ett planerat beslut och ingen impulsiv överraskning. Den här gången. Det faller på min lott att ha hand om Wirre på veckodagarna nä slottsherren jobbar och det gör jag förstås utan att gnälla. Förmånen med att få följa en ny valp vidare in i livet överväger kisspölar och passning. Jag jobbar ju med hundar dagligen och möter väldigt många valpar och unga hundar i mitt arbetet och i den takten vi fått in nya valpar i flocken under åren håller jag mig ”up to date” så att säga. Och det är faktiskt lite av en nödvändighet för att gör ett bra jobb tänker jag. Varje valps unika personlighet spär på min erfarenhetsbank och en bättre skola än att leva det man gör har jag svårt att tänka mig. Wirre är en rätt aktiv valp. Eventuellt är det jag som hunnit förtränga lite sedan Pal och Lass var små men då de båda precis blivit torra bakom öronen borde jag komma ihåg. Jag tycker Wirre känns aktivare. Lite vildare. Kanske har det med att göra med att han bor kvar hemma och är trygg i miljön och därför lever ut lite mer redan nu som åttaveckors valp. Det blir ju ändå lite annorlunda för valparna som flyttar, som rycks upp från mor och syskon och det välkända hemmet och ska anpassas sig till en ny miljö, nya dofter och nya röster. Det tar ett tag innan de gjort sig hemmastadda så att säga. Den resan behöver inte Wirre göra eftersom han bor kvar. På gott och ont förmodar jag. Just nu har han somnat på min vänstra fot efter morgonens röjande. Han vill gärna ha närhet och somnar bäst intill en fot så därför sitter jag på snedden på min höga stol med ett ben utsträckt. Inte helt ergonomiskt riktigt men det får gå för en stund. När jag jobbar är gulliga Lillie valpvakt. Hon har visat sig vara en mycket bra nanny och jag undrar varför jag inte tänkte tänkte på henne från början. Jag hade flera av våra andra hundar på förslag att ta över supernannys Vis roll men avfärdade av någon anledning Lillie från den uppgiften. Utan att minnas varför. Hon visar sig i alla fall vara som klippt och skuren för rollen. Alldeles lagom engagerad har hon tagit till sig den lille. Han får gärna ligga bredvid men inte på henne, hon leker inga våldsamma lekar med honom, leker knappt alls än men kan tänka sig att sova tillsammans med honom och har inga bekymmer med att dela matskål eller äta karameller från golvet tillsammans utan att vara för tuff. Alldeles lagom med andra ord. Med Lillies hjälp flyter det på friktionsfritt med Wirre, han accepterar att bli lämnad ensam och sover gott tillsammans med henne om nätterna. På flera håll är han en väldigt lättsam valp, speciellt vad gäller rumsrenheten, jag har faktiskt bara behövt torka en enda kisspöl sedan han blev själv efter att syskonen flyttade i söndags. Bajsar gör han i rabatten utanför dörren. Kanske inte bästa stället för en toalett men en bra början, den lär säkert flyttas längre bort från dörren med tiden. Vi är nyfikna på att lära känna honom närmare nu, se ad för individ som döljer sig bakom den gulliga gula fasaden. Det något särskilt med gul labradorhanar för mig, det hänger väl med sedan min gula Best, och sedan jag mötte en äldre gul labradorherres blick för längesedan. Det var något då och är fortfarande så jag märker redan att det är lite extra svårt att låta bli Wirre. Det drar tydligt fram minnen med för de senaste passen när jag tränat Pal har jag kallat honom Best ett par gånger och till och med skickat honom med ”best” istället för ”pal”. Han verkade inte ha något emot det för han sprang lika explosivt som vanligt fast kommandot var fel. Hm…