Heja Danmark!
Tänk att få öppna dörren rakt ut till perfektionen den tidiga sommarmorgonen bjuder på. Dra ett djupt andetag med frisk luft och titta ut över grönskande fält och skogsdungar till fåglar sång och dovhjortars betande i skogsbrynet. Hjortarna har klivit ut i solsidan och går där och tuggar förnöjt medan de korta svansarna vispar fram och tillbaka för att hålla undan flugor. De är vana vid oss och vi vid dem så vi kommer varandra allt närmare. Igår kom halva hundflocken och jag riktigt nära inpå en stor flock hindar som vilade middag i skuggan. Vi smög inte eller så och vi var inte heller ”rätt i vind”, hjortarna såg och kände oss ned låg tryggt kvar ändå. Vi kunde stå på ungefär trettiometers avstånd och se deras blanka sommarpälsar glänsa och följa öronens och blickarnas rörelser. En stund stod vi så och tittade på varandra innan hjortflocken till sist ansåg det säkrast att flytta sig åtminstone en liten bit medan jag och hundarna passerade.
Nu är det kväll igen och jag känner mig som en svikare när jag väljer svalkan inomhus istället för att vara kvar ute i solen. Jag borde ju passa på. Men jag är nöjd med sol och värme för idag, känner att jag fyllt sol och vackertväderkvoten för idag. Så vi har valt skuggan och inne en. Slottsherren klipper etthundrasextiotvå klor och jag har klippt Lyra. Hennes päls, Nu ser hon ut som en välvårdad cockerflicka för en reklamannons från något hundfoderföretag. Jag vet inte om yra möjligen upplevde någon form av livskris sedan den allvarliga infektionen hon hade för ett par månader sedan eller om det är något annat. Hon har ändrat sig. Hårvård har hon aldrig tyckt om. Förut. Men nu skulle hon frivilligt upp på bänken bland trimväskor och saxar och sedan satt hon stilla och prydlig under hela sessionen. Inte en enda gång protesterade hon eller drog undan huvudet. Det tog sisådär sju år för henne att acceptera de här trimstunderna fullt ut. Kanske handlar det bara om mognad? Till sist kanske även en barsk cockerdrottning resignerar och ger efter. Nu är hon nyklippt på alla håll i alla fall och verkar nöjd med det.
Vissa saker tar långt tid att lära sig tänker jag. För egen del har jag lärt mig att kasta med chuckiten idag. Den av originalmärke, de andra gamla kom jag bättre överens med men de är kasserade sedan en tid. Original chuckiten har vart hopplös tidigare. I bästa fall har bollen landat tjugo meter bort om den inte rent av slagit ner vid mina fötter. Vi har haft lite roligt åt det här slottsherrens och jag och i flera år har slottsherren sagt åt mig att jag inte ska stanna upp i svingen när jag kastar. Vilket jag såklart inte gjort heller. Trodde jag. Idag gick det plötsligt upp ett ljus för mig och jag begrep det där med svingen. På två sekunder fick jag till det som känts omöjligt i flera år. Förmodligen har jag inte varit mottaglig för instruktionerna tidigare eller så var tajmingen plötsligt på plats idag för nu for bollen både långt och högt samtidigt och unga Betsa blev sjukt imponerad av bollarna jag kastade åt henne. Jaha. Huruvida det varit jag som varit trög med att lära eller slottsherren som varit dålig på att instruera låter jag vara osagt men det lutar nog starkt åt det förstnämnda. Tyvärr. Fast allra mest tror jag det varit fabrikationsfel på chuckiten. Faktiskt.
I helgen som gick avhölls reterievreuropas största event IWT, för allra första gången i Sverige dessutom. Som jag förstått det blev det ett väldigt lyckat arrangemang i den svenska sommaridyllen. IWT hälls på Kjesäters slott utanför Vingåker och planen var att vi skulle åkt dit för att insupa atmosfären och duktiga hundar och förares prestationer i sommarlandskapet men eftersom bilen blev kvar på verkstaden blev det inget med det. Däremot har vi kunnat följa eventet via resultatredovisning och rapporter på hemsidan under helgen. Stationerna har sett spännande och utmanande ut och jag blev väldigt sugen på att pröva dem. Inte helt oväntat var flera danska lag i topp. När resultatet stod klart på söndag eftermiddag visade det sig att Danmarks fyra lag alla låg bland de tio bästa och de tog dessutom hem både guld och bronsplatsen. Vad är det danskarna har tänker jag, eller gör, för att år efter år ligga på toppen i retrieversammanhang? Gräsligt duktiga är de i alla fall och det måste finnas mycket vi kan lära av dem. I ett av de danska lagen var förövrigt både svarta Mins pappa Forest och helbror Cnut med. Laget gjorde en stark insats och jobbade upp sig ordentligt under söndagen för att slutligen hamna på en fin åttonde plats. Heja Danmark!
