Hela min själ har jag knutit till en tanke – Karin Boye

Vi står under solen mitt i grönskan i det tidiga junis sommarlandskap i en alldeles lagom behaglig sommar värme. Lagom händer faktiskt emellanåt tänker jag. Just nu är den svenska sommaren alldeles lagom. Så perfekt att det inte finns att få bättre och det finns nog få saker som är så tilldragande som den svenska sommaren när den är som nu. Bäst!

Som om det inte räcker är kvällarna om något ännu bättre än dagarna så när vinden stillat sig och kvällssolen smeker husväggen vid altanen har vi inte något alls kvar att gnälla över. Inte ett enda litet knott eller moln grusar det fulländande. Varje kväll tänker jag att det gäller att passa på. för man vet aldrig. Den svenska sommaren kan vara nyckfull och ändringen komma fortare än vi anar. Fast högtrycket ser ut att ligga stabilt åtminstone tio dagar framöver. Otroligt. Men så var det torkan och det där med regnet då. Nederbörden vi saknar. Det finns alltid en aning smolk i glädjebägaren trots allt men jag förmodar att det är så det bör vara.

De senaste dagarna har vi tränat våra egna hundar. Långa dagar och en del ledighet har gjort det möjligt. Själva, tillsammans med vänner och på kurs. Det har varit omväxlande. Roligt hela tiden men med tydliga plus och minus. Svarta Min har tagit ett stort kiv framåt och gulliga Lillie har lite förvånande om inte tagit ett steg bakåt så i alla fall visat sig inte vara så pass färdig för uppgiften som vi trodde. Lite reflektion och eftertanke på det och efter några dagar vet vi vad vi behöver träna mer på. Och mindre. Fast mindre träningen inom något område behövs väl egentligen aldrig men i perioder behöver vissa delar av träningen mer uppenbart prioriteras till förmån för andra. När man sedan tror sig ha tränat igenom allt och vara någorlunda redo brister något annat. Det säger mig, igen, att det är så det är och helt i sin ordning men också att tiden alltid är en bristvara och att varje hund skulle behöva lite mer av just det. Min tid. För att få till den tiden behöver jag prioritera bättre, mer genomtänkt. Alternativ kamma hem några miljoner genom spel eller på ett lotteri där jag aldrig deltar. Det orimliga med den sista säger sig självt eftersom jag inte spelar eller köper lotter. Återstår tidsprioriteringen då. Den jag ständigt funderar över och sorterar i. Vad vill jag egentligen? Helst av allt? Om jag bortser från fred i världen och evig hälsa och andra självklara saker man önskar oavkortat.

Det enda som är konstant är förändringen sa en filosofen Herakletios en gång. Troligen ligger det en väldigt stor sanning i det. I stegen du tar framåt lämnas ingenting längre som förut. Nästan i alla fall. Små förändringar och större. Jag följer mina hundar med vaket öga. Prövar att hänga med i deras förändring, ser hur inlärning och träning tar form och hur varje lite hundindivid ändras med tiden. Precis som jag. Det är bara det att ett hundliv går så rasande fort i jämförelse och förändringarna således sker snabbare än vad vi människor ibland hinner med att se. Bland annat därför hamnar vi snett i träningen ibland, närmar oss dikeskanten utan att vi förstått att vi styrt däråt. Den hunden jag hade för ett år sedan är helt förståeligt samma hund som jag har nu men ändå inte. Inte för ett halvår sedan heller faktiskt. Och det jag trodde mig vet om min hund var för all del sant så men kanske inte stämmer helt idag. Därför kan jag heller inte hålla fast vid hur min hund ”är”, hård, mjuk, tuff, ängslig eller vad det nu kan vara. Personligheten finns där förstås, specifika egenskaper men tid och träning utvecklar och förstärker. Ibland försvagar med förstås. Jag försöker mitt yttersta för att hänga med. Fär det är i det finstilta den viktigaste informationen står. Den här pendeln kan svänga ganska rejält under relativt kort tid och det duger inte att ha bestämt sig för hur hunden är och träna den efter den uppfattningen. Jag behöver se min hund i varje steg genom alla faser och ta hjälp utifrån ifall blicken blivit lite grumlig och jag inte riktigt längre ser klart.

Att följa en hund från liten valp till vuxen apportör och livskamrat är en spännande resa. För min egen del är det något av det mest intressanta och givande som finns. Inräknat uppgivenhet, tvivel och sönderbiten inredning. Både på ”jobbet” och fritiden får jag möjligheten att följa unga hundar och se dem kliva ut i hundlivet. Några med kaxiga attityd och andra lite mer avvaktande men alla med samma behov av förståelse för just den individ de är. Det händer att hundarnas ägare har svårt att förlika sig med olikheterna. Ungefär som när man köper en cykel och förväntar sig att en Monark ör en Monark. alltså och en stadigs svensk cykel av hållbar kvalitet. Vilket också är rimligt att gör eftersom en cykel från monark är en cykel från monark och inte ett levande väsen. Valpar däremot är inte gjutna i samma form ens när de kommer från samma föräldrar vilket många ändå på något märkligt sätt tycks förvänta sig. Därför finns det heller ingen bruksanvisning för hundträning. Ingen given manual. Däremot oändligt med goda råd att hämta hos dem som tränat unga hundar under många år och saml

Jag har träffat några av fröken Vis ungar det senaste och ska får förmånen att träffa ett par till inom kort. Ljuvliga sju månaders goldenvalpar med glimten i ögat, fokus i blicken och tassarna på jorden. De flesta tassarna i alla fall. Jag är såklart partisk så det skriker om det i det här fallet. Att de är juliga och helt underbara just nu innebär såklart inte att resan med dem kommer gå lätt och helt smärtfritt. Det är mycket som ska tyglas och formas. stjärnorna ska stå rätt och allt det där. Men jag är förtjust och det enda som möjligen svider lite är att vi inte behöll en av valparna här hemma. Men flocken här är fulltalig. Med råge.