He is back
Hökajäveln.
Gråt och tandagnissel, sorg och besvikelse. En av de sista dvärgcohintupparna strök med i förrgår, inne i hönsgården under ett obevakat ögonblick. Igår eftermiddag trampade flocken och jag över resterna av en vacker fasanhöna då höken slagit till igen. När naturen visar sin råaste sida känns det helt hopplöst att vara en småbrukande fågelbonde. Tröstlöst. Men som vanligt kunde allt vara mycket värre. En annan fågelbonde några mil härifrån fick ALLA sina vuxna rapphöns ihjälbitna inne i voljären, och de var många. Där var inte höken den skyldiga utan en mink eller iller som tagit sig in i voljären trots eltrådar och fällor utanför. Minkar och hökar är väl sådant som hör till när man håller på med fåglar men det är sannerligen inte roligt. Tamhönsflocken här lever nu en tynande tillvaro och plötsligt är det gott om plats både i det lilla hönshuset och på ägghyllan i kylskåpet. Vi får försöka hålla liv i dem som finns kvar över vintern så får det bli en ny satsning till våren. För att lyckas med överlevnaden funderar jag på att installera ”pensionärslarsson” som gårds och hönsvakt. Jag tror stora snälla Larsson skulle uppskatta uppgiften. Frågan är bara om hans förtjusning över små höns och kaninungar är lite för stor. De små djuren skulle nog bli tvungna att vänja sig att bli runtburna i Larssons mun delar av dagarna och eventuellt skulle en eller annan fjäder åka av också. Nakenhöns låter inte så lockande. Det är nog säkrare att hitta en annan lösning på problemet.
