Holy light, oh guard the night
Jag vaknar till mobilens alarm. Sådant händer egentligen inte i mitt liv. Jag vaknat alltid först. Om inte den gula valpen gör det. Jag slår av alarmet. Överrumplad men utvilad efter att ha sovit hela natten. Tänk vad god nattsömn gör tänker jag och känner mig oövervinnerlig. inte ens smhis löfte om ytterligare femton centimeter snö under dagen kan få mig på fall nu. Jag känner enbart positiva vibrationer. Glädje och tacksamhet. Mitt i snöeländet. Fast jag måste boka om tre kurstillfällen. Flexibilitet är styrka.
Den gula valpen håller inte längre på att svälta ihjäl lika ofta. Så nu sträcker hon sig till att sova tills hon hör mig gå vakna eller alarmet ringa. Men så är hon drygt åtta månader nu med. Hennes allmänna matfixering kvarstår dock. Jag undrar om den kommer övergå i dummyfixering nu när hon vaknar till ordentligt i det intresset? Kanske borde jag passa mig lite där. Men Just nu är jag mest glad över hennes uppvaknande. Helt ärligt har en hennes långsamma uppenbarelse oroat mig en liten smula. Inför framtiden. Jag behöver absolut inte ha en flashig räser men lite mer än styrfart och en kullerbytta var tjugonde meter är ändå önskvärt. Det har jag nu. Efter löp och ett par veckor träningsuppehåll känner jag tydligt att gnistan tänts. Hennes gnista. Min har flämtande och otåligt brunnit medan jag väntat in henne. En rolig tid följer framöver. Lite jobbig med kanske för i takt med att hon blivit mer aktiv och roligare har hon blivit lite besvärligare med. Det fick jag lite på köpet. Slottsherren tycker det är dags att jag klämmer till henne lite. Då menar han inte att jag ska klämma i dörren eller så utan mer att det är dags att jag tar befälet lite tydligare. Bromsa upp. Med andra ord MÅSTE jag sluta se henne som en valp nu. Jämmer.
Smhi hade mer än rätt idag för hela dagen snöade det, mycket mer än vad de lovat. jag har skottat och sopat och skottat igen. Varit i så ymnigt snöfall att jag knappt sett någonting alls. Suttit vid köksön med datorn och tittade på det vita som vräkt ner. Varit ute och skottat igen. Till och med tränat hundarna lite. För jag vägrade inse att det inte skulle gå nu när jag plötsligt fått tid över. Det gick. Jag ställde dummy i snön, det var nätt och jämt att de stack upp med det gick. Att lägga dem ner var lönlöst för de försvann i den nära fyrtio centimeter tjocka snötäcket. Jag tror vi har ett snörekord. Har vi någonsin haft så här mycket snö? Definitivt inte i mars i alla fall. Men det har hänt att det varit något i närheten av det här. Det såg jag när det här fotot dök upp. Taget sjunde mars för sju år sedan. All den snön i mars hade jag tydligen förträngt helt. Minnet är uppenbart kort och inte heller bra. Galet mycket snö är det i alla fall. Så till den milda grad att jag behöver rodda om tre kurstillfällen och hitta nya datum till dem. För det blir svårt att hålla kurs med vettigt resultat när apporterna försvinner i snön. Lite snö är inga problem, bortåt tjugo centimeter klarar vi av. Men det här snödjupet. Det är kört. Apporterna jag ställde ut idag blev det åtminstone bra träning av. Jag ställde ut dem när jag och de yngsta plus Mer kämpade runt snön på fältet, så körde jag dolda linjer med fröken Vi och svarta Min efter att jag varit hemma och släppt in de snötyngda cockarna och Besta. Bra träning blev det även om sikten var i stort sett obefintlig. Jag tror det vräkte ner som mest just då och Vi fick snöklumpar i tassarna. Jag får ta fram saxen imorgon och klippa rent emellan trampdynorna.
Jag sjunker ner i vår alldeles för mjuka soffa nu. Det är kväll nu. Lägger upp fötterna bekvämt och låter mig omslutas av det mjuka. Snöskottningen och pulsandet tar ut sin rätt. Det räcker så här för idag tänker jag och ser fram emot ett stor kopp te. Det där lösviktstet jag köpte för astronomiska summor för ett tag sedan. Jag vill tro att det är värt varenda krona och är alldeles extra gott. Men för det priset hade jag nog inte tillåtit mig att tycka annat helt oavsett. Tankens kraft.
