Home is where my dogs are
Tänk att man kan bli så bra kompis med en hund. Att man kan känna sån samhörighet och vänskap trots så stora olikheter. Vi pratar ju inte ens samma språk. Eller är det kanske just det som är grejen? Då när inte språket är detsamma och vi måste finna andra vägar att kommunicera och anstränga oss lite extra för att förstå varandra. Är det kanske till och med så att det möjligen är först då vi egentligen möter varandra på riktigt?
Flow och jag har fortsatt rätt grava kommunikationsproblem. Men vi jobbar på det. Jag känner mig som en genomtänkt specialpedagog i mina försök att hitta kommunikationsvägar. En ganska misslyckad specialpedagog vissa stunder. Fast den sista tiden har det känts bättre och det har också känts som att det inte är enbart jag som försöker förstå Flow utan hon tycks också anstränga sig för att förstå mig. När hon inte har något viktigare för sig vill säga, vilket hon i och för sig har ganska ofta. Men i alla fall. Även mycket små framsteg är framsteg. Det är väl som i alla relationer tänker jag, med människor eller djur, ibland stämmer personkemin och man förstår varandra med en gång, andra gånger tar det längre tid att hitta varandra. Var varje relation landar till sist får tiden utvisa.
När vi gick tillbaka från kvällens träning och passerade krondiket fick se fem små ällingar gömma sig i vattenkanten. En bit längre bort simmade andmamman med lång kroppshållning i vassgräset i diket, tyst och stilla för att inte röja boet och ällingarna. Man måste verkligen vara försiktigt ute i naturen nu, överallt finns djurungar skickligt gömda och skyddade i gräs och blåbärsris. Med lite tur kanske vi snart får se en fasanhöna komma med en kull naturruvade kycklingar efter sig. Om nu bara inte räven eller höken hunnit före. Våra egna två tamkycklingar växer så det knakar och den vita hönan har kommit ur sin depression, kammen har blivit röd igen och hon kaklar och värper precis som hönor brukar göra. Som det ser ut nu så blir den ljusa kycklingen en tupp, av kammen att döma, och den blågrå en höna. Fast jag har haft fel förr då jag försökt könsbestämma kycklingar så vi kanske bara ska vänta och se. De små kaninungarna växer och frodas, hur många de är vet jag inte riktigt för det dyker hela tiden upp nya ur bohålorna. Så det är nog ett rätt rejält gäng. Kaniner brukar ju vara bra på att bli många. Ofta fort dessutom. Det har fötts valpar också. Inte hos oss men Mer har blivit pappa till en fin kull uppe i norr tillsammans med ”Jilla” Hunter Guilds Juniper. Sju fina valpar, en hane och sex tikar i fem olika färger. Just det där med färger är spännande när det gäller cocker och det tycks kunna dyka upp alla möjliga färger och färgkombinationer. Spännande!
