Hönan och ägget

Gulliga Lillie och Min är halvsystrar. Det har samma mor. Men ungefär där slutar deras likheter. Förutom att de båda är svarta då. Min är eftertänksam, lugn och förarmjuk medan Lillie är mer impulsiv, livlig och inte alls lika förarmjuk. Det är kul att de är olika. Så Slottsherren och jag blir gråhåriga på var sitt håll över lite olika saker men ändå kan klura tillsammans. Det är såklart nyttigt och utvecklande med tänker jag. Inte minst för vår egen relation men också för att få ännu mer erfarenhet av olika hundars personlighet och förmågor. Och oförmågor kanske. Än är inte den perfekta hunden född förstås men visst hade det varit intressant att plocka ihop de bästa egenskaperna ur varje hund och mixa till något helt utmärkt? Det är väl det uppfödarna försöker med. I det långsiktiga planerande av avelsarbetet. Men det tar tid, lång tid, för precis som i träningen går det inte att ta mer än ett steg i taget. Dessutom dyker det upp allehanda sjukdomar och defekter som ständigt måste tas hänsyn till och som gör att urvalet begränsas. Den perfekta hunden kommer heller aldrig att födas, tur tror jag, men förhoppningsvis kan vara generation i aveln ledas i alla fall ett steg framåt. Och förhoppningsvis fortsätter det också att finnas drivna, engagerade uppfödare som orkar fortsätta föra raserna framåt trots bakslag och högt ställda krav. Jag skulle vilja skicka en stor varm kram till alla de uppfödare som gör sitt yttersta för att få fram funktionella, friska hundar till alla oss som är i behov av hundar för jakt, samhällstjänst och hundsport. Tänk vilken tur att ni finns. Själva ska vi inte skaffa någon ny hund på länge har vi sagt, om inget oförutsett händer förstås. Vilket det av någon anledning har en tendens att göra allt för ofta. När det händer känns det bra att veta att det finns engagerade uppfödare att vända sig till

Slottsherren och jag tränade gulliga Lillie och Min en stund förut. I dagens träningspass kom inte olikheterna fram så mycket utan de betedde sig ganska lika. Troligen beror det på att vi ändå tränar rätt lika, har samma grundtanke och syn på hundträningen och jobbar med samma mål i sikte. I slutänden kanske inte personligheterna syns och märks så mycket alls även om, eller just för att,  vi verkligen tagit hänsyn till dem och låtit dem få styra träningen under träningsresans gång. Än är inte Min och Lillie där såklart, de är för unga, men om några år kan vi nog se tillbaka och fundera över hur deras personligheter utvecklats. Om vi minns vill säga. Det är inte säkert för vi har några att hålla reda på och hålla i sär i minnesbanken.

Nu skiner solen igen, tack, tack säger jag och funderar genast på att gå ut igen och värma mig i dess ljus. Men iskalla västanvindar lurar och gör det allt annat än behagligt. Inte ens med hjälp av solen blor det skönt. Sköna vår kom tillbaka! I väntan på den får jag dra på mig vinterjackan, mössa och stövlar och ledsaga den speedade valpen på kissning i trädgården. Det går sådär. Det finns alldeles för mycket att leka med och löv att hoppa efter i vinden. Jag ber valpen att skynda på den snällaste jag kan medan näsan rinner och ögonen tåras i vinden. Jag har blivit förkyld med. Det var som att senaste veckans iskalla regn och snö slog kraften ur mig och lät förkylningen få fäste. Fast det är nog en sanning med modifikationen. För förkylningen fick jag av ett virus och inte av vädret såklart. Men det är alltid skönt att ha något att skylla på. Så har den speedade valpenkissat och går in för nedräkning och jag plockar fram klotången för att passa på. En sliten och trött valp är mer lätthanterad en fulladdad och speedad och har man (man = jag)  möjlighet att välja sina strider så tycker jag det är bra att göra det. Det finns alldeles tillräckligt att vara oense om ändå.

Jag tänker på det och mycket annat medan jag slår mig ner med en kopp te vid datorn och väntar på att den där riktiga skrivarglöden ska infinna sig. Den där som ramlar över mig in emellan men sällan kommer på beställning. Så nog är det så att man ibland bara får se till att få jobbet gjort. Jag hörde en intervju med Benny Andersson, ni vet han fjärdedelen av ABBA, om hur han bar sig åt för att skriva all musik och alla musikaler han gjort och gör. Han kände inte alls alltid glöden avslöjade han utan fick helt enkelt se till att starta arbetsdagen samma tid varje dag, sätta sig ner och börja skapa. Oavsett “feeling”. Att invänta tätt tillfälle och tro på ett ständigt flow gjorde han inte alls. Jag känner igen det, inte för att skrivandet är mitt jobb eller något måste överhuvudtaget. Det är bara rent och skärt nöje, men hundträningen och kursplaneringen är det faktiskt. Och även om jag tycker att det är något av det roligaste jag vet att träna mina hundar behöver jag stundom ta mig i kragen och se till att få jobbet gjort även med det. Undanflykter finns det alltid gott om men eftersom jag misstänker att mina hundar ständigt övar på hur de ska träna och forma mig behöver jag se till att ligga i framkant. Helst steget före.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top