Hundars språk
Hon har mjölktrampet den gula valpen. Förväntansfullt trampar hon med framtassarna mot golvet när det vankas mat. Jag ler när jag ser det för det påminner om min gula hund. Han som inte lever längre men som lämnade ett stort avtryck i mitt hjärta. Valparna inne i poolen har det med såklart, de trampar förnöjt mot juvren så mjölken rinner till, sedan sväljer de hulkande och de små svansarna vispar smått hysteriskt. Det är vansinnigt gulligt förstås. Fascinerade med, det där hur djuren bara vet hur det funkar och bara gör. Mamma Vi gör det nu, bara vet hur hon ska sköta de små, pusta, tvätta och lägga sig försiktigt så ingen kommer i kläm. Trots att hon var sövd och faktiskt missade hela förloppet vet hon instinktivt vad som gäller. Hon verkar trygg i sin roll. Bekväm, Jag är övertygad om att hon kommer att bli den bästa av mammor. De små trampar vidare men blir allt mindre intensiva. Efter en stund somnar de och det rycker bara lite i dem ibland som om det drömmer om något. Det där mjölktrampet brukar försvinna med tiden hos de allra flesta men hos somliga blir tydligen det juvenila beteendet kvar. Jag undrar om det fyller någon funktion hos en vuxen hund, men det är nog mest bara en rest från barndomen. Lite gulligt är det i alla fall. Avväpnande.
Dagarna innan valpningen uppvisade mamma Vi ett lite annorlunda beteende med. Annorlunda för henne. På promenaderna ville hon ha något att bära med sig. En dag bar hon en stor benknota hela rastningsrundan och några andra dagar en tennisboll. Blidkade hon flocken eller förberedde hon sig inför något annat? Det tillhör verkligen inte hennes vanliga vanor. Har mig veterligen aldrig hänt faktiskt. Det gör det än mer intressant och jag har förvånat följt hennes bärande. Sedan valparna kommit ut har hon inte burit mer. Hon verkar trygg med att ha sina små i poolen och har inte visat något tendens till att vilja bära dem till någon annan bättre lya eller så. Väldigt skönt. Valparna vårdas så ömt, hon pysslar och plockar trygg i sin mammaroll. Som gjord för uppgiften. Inte oväntat alls så som vi känner henne men ändå lika fascinerande. Att en så högmotiverad arbetsnarkoman till hund kan slå om så totalt och inte ens verka registrera när slottsherren tar fram bössan och packar bilen för jakt. Hon är upptagen nu. Upptagen med något oändligt mycket viktigare och hon litar blint på att vi andra ordnar med försörjningen för henne och valparna. Naturen igen. Oslagbar.
Valpen Bras reaktion efter valpningen är också intressant. Jag tror det är lukten som fått henne att reagera mest. Smygande hukade hon i köket efter att Vi och de små flyttats in i poolrummet. Med svansen rakt ner smög hon försiktigt mot grinden till valprummet. Tydligt undergiven och väldigt liten. Inte en tendens att vilja in i valprummet har hon visat än. Hennes sociala hund skills är oöverträffade. Hon bara vet och respekterar. Ute spårar hon noggrant och omsorgsfullt efter Vi när hon varit ute. Luktar och analyserar och håller sig undan. Jag förundras och tar in. Om några veckor kommer det säkert att se helt annorlunda ut. När de små är tillräckligt stora för att lämna lyan.
En av våra huskaniner har dött. En av de två som levt frihetsliv sedan de bestämde sig för att flytta från det nya hägnet i somras. Hela tiden har de hållit sig runt slottsknuten och under ekarna. På behörigt avstånd men ändå i närheten. Men igår blev en av kaninerna plötsligt apporterad av svarta Min. Ett raskt beslut och hon kom med kaninen i ett fast grepp till mig. Jag tackade och tog emot och bannade min egen bristande uppmärksamhet. Men det stämde inte ändå. En kanin låter sig inte fångas så där rätt upp och ner. Det vet vi som ihärdigt försökt fånga dem. Jag tog emot kaninen och helt passiv satt den i min famn. Mager som en skrika. Knappt mer än päls och ben och jag förstod att den nog inte mått bra på ett bra tag. Först efteråt har det slagit mig att jag registrerat att kaninen betett sig annorlunda de senaste dagarna. Inte flyttat sig när valpen kissat i trädgården alldeles bredvid kaninen. Suttit vid bilen så vi i det närmaste fått kliva över den när vi burit packning fram och tillbaka och igår hoppade den knappt undan för lilla Till. Ändå slog mig inte tanken att något kunde vara fel förrän efteråt. Jag förbannar min dåliga insikt och efterklokhet. Hade jag tittat med mer öppna ögon så kunde jag åtminstone besparat kaninen att behöva bli apporterad av en, för all del, väldigt lycklig labrador.
