Hungriga vargar jagar bäst

I en hög i hallen ligger något som ser ut som en hög trashankar. Det är färger, tassar, ben och öron i en enda röra. Cockerligan har slagit sig till ro för kvällen med sällskap av ett par svarta labradorer. De verkar nöjda med trängseln för det snarkas gott från högen och alla ser ut att ha lags sig bekvämt tillrätta i röran. Täk vilken tur att det har varandra tänker jag när jag er hur mycket särskilt cockrarna gillar att ligga nära. krypa i på skinnet på varandra. Det blir svårt om man är ensam hund fast då får en väl hoppas att husse eller matte ställer upp och är nära i stället. Våra cockrar är rätt tydliga med det, de uppskattar inte att vara ensamma alls. Det gör väl nästan inga hundar i och för sig men cockrarna, åtminstone de här fyra, har ett väldigt ”vara nära behov” dygnet om. Som gjorda för att vistas i grupp.

Ett riktigt trist väder drog in i förmiddags. Underkylt regn och runt noll grader och regndropparna lade sig som en flera millimeters ishinna över precis allt. Hundbajshögarna jag inte hunnit plocka bort från trädgården ser ut som de blivit glaserade och lackade. De  sju underverken fick därför stanna inomhus och roa sig bäst det gick utan utevistelse. Det märks att de närmar sig flyttbar ålder nu frö det är svårt att räcka till för dem. De kräver både yta, aktiviteter och vårt sällskap. Jag vet att deras nya hem längtar efter dem nu och jag längtar lite efter att de ska flytta så det passar alldeles utmärkt. Jag kommer sakna dem förstås. En bra stund i alla fall. Men jag vet att det är dags nu. De är redo. Fast först ska de veterinärbesiktigas och förhoppningsvis få okejstämpel på pappret och packa väskan, och några av dem ska fira jul tillsammans med oss innan de ger sig av. Det blir fint tänker jag, att få slussa iväg dem lite stegvis, för både mamma Vi och mig. Den som kommer sakna dem allra mest är nog ändå den gula labradorvalpen. Till jul blir hon sex månader men i sinnet passar hon helt perfekt med de sju underverken. Hon är så väldigt mycket valp än fast hon börjat bli stor i kroppen och jag misstänker att det kommer att ta ett bra tag innan hon är redo att tränas. En riktig slowstarter tror jag, en som behöver få växa till sig och väntas in. Det är helt okej det med för jag har ett helt koppel med hundar att träna och ingen brådska. Bland annat har jag en snart ettåring sprudlande cocker att sätta händerna i. En med både stor lust och omättligt träningsbehov. Och så mamma Vi med förstås, hon  påminner genom att titta på mig under de begynnande grå ögonbrynen och bedyrar att hon är redo för träning igen. Sugen på att leta tennisbollar och låta sig dirigeras över leriga fält på jakt efter de åtråvärda tygpåsarna. Det kommer lovar jag, vi ska bara göra en sak i taget och se till att ro de sju huliganerna i hamn först.