Hur kan det vara så svårt att komma ihåg?

Fredags kväll i slottet. Nedvarvning efter en fin dag i februarisolen, ett rent bonusväder på vintern. Barmark, klarblå himmel och vindstilla. Ren och skär njutning den här tiden på året. Andra tider med förmodligen för sådant väder är idealiskt för hundträning och utevistelse. Inte ett knott eller en mygga så långt ögat når heller och risken för värmeslag är obefintlig.

Nu så här på kvällen lyssnar jag på Anna Ternheim, gör en en hemmagjord lyxpizza i en mix av halvfabrikatsfusk och lyxiga grönsaker toppad med parmesanost. Slottsherren servar de äldre hundarna med sitt sällskap vid vibrationsplattan för veckans helkroppsmassage och jag underhåller Lad och gulliga Lillie medan jag fixar maten. Eller så är det de båda unghundarna som underhåller mig. Varsin Kong fylld med mjukmat har de fått fredagskvällen till ära och jag har lite kul åt deras olika sätt att hantera kongen. Problemlösning på hög nivå för två unga hundar. Gulliga Lillie är nog den smartaste av de två. Hon håller fast kongen med ena tassen medan hon slickar ivrigt för att komma åt det goda inuti. Lad har en helt annan teknik som är lite krångligare. Att hålla fast begriper han inte alls så kongen rullar i från honom in under köksön flera gånger och jag får komma till undsättning. Om inte köksön hade varit i vägen så hade det nog inte varit så dumt ändå för det han kommit på är att det kommer ut godsaker ur kongen när han hystar den i golvet. Så det gör han, lyfter och släpper och slickar i sig det som lossnar ur kongen när den slår i golvet. Inte så dumt som det först verkade. Jag får så fullt upp med att studera de två unghundarna så  jag nästan glömmer bort mina kökssysslor. Men vad gör det om vi inte maten blir klar förrän lite senare, när underhållningen är över.

Vi har lite fler nya vanor i slottet. Försöker ha. Skall ha. Måste ha. Men det går lite trögt. Både Lakrits och fröken Vi är beroende av mer friskvård för att deras muskler och kroppar ska hålla, så vi behöver bland annat stretcha dem efter längre promenader och träning. S- som i stretching försöker vi påminna varandra om varje gång vi kommer hem efter att varit ute med dem. Men det känns nära på hopplöst att komma ihåg. Två vuxna människor som har huvudet under armen eller någon annanstans. Hur kan det rimligen vara så svårt att komma ihåg? Vi påminner vararandra när vi umgås inne, säger snällt till varandra att nu får vi INTE glömma stretcha hundarna när vi kommer hem, Vi påminner varandra UPPMANANDE under tiden när vi är ute och tränar om att inte glömma stretch hundarna. På vägen hem UPPLYSER vi varandra om hur AVGÖRANDE det är att vi inte glömmer stretcha hundarna när vi kommer hem. När vi kommer hem släpper vi i hundarna i deras avdelning, går in och tar en fika, sammanfattar det vi gjort, samtalar lite över livet och GLÖMMER bort att vi ska stretcha hundarna. Jag blir så trött. Hur svårt ska det vara? Ett alarm på mobil är nästa grej, något som ilsket ringer i samma sekund som vi glömmer bort oss och väcker oss ur dvalan eller en skylt med ett stort S på hunddörren som vi inte kan missa. Jag vet att det tar tid att skapar nya vanor, sextiosex dagar var det någon som påstod, men jag begriper inte hur vi ska komma upp till de sextiosex dagar som krävs när vi inte kommer ihåg det mer än EN dag i sträck. Fy f..n så dåligt rent ut sagt. Kan jag möjligen skylla på stigande ålder?

På tal om hundar med sviktande hälsa och friskvård så läste jag ett inlägg på djuridik.se som jag tyckte hade en hel del poänger. Alla vill vi ha friska hundar och vi vill veta att de är friröntgade på höfter och armbågar och allt vad det kan vara för att känna lust och motivation att satsa fullt ut. För tänk om vi går “all in” och hunden inte håller. Om vi satsat hela vår energi och en hel massa känslor och så spricker det för en krånglande led. Det skulle såklart vara fruktansvärt ledsamt och tungt när det sker. Om det sker. Men vi vet ju faktiskt inte just det. Om det kommer att ske överhuvudtaget. Vi vet inte heller om vi lever imorgon eller om hunden kommer att få ett epilepsianfall, en allergisk chock eller bli påkörd nästa dag. För sådant är livet. Vi försöker planera och skydda oss men mattan dras ändå undan våra fötter gång efter annan. Det vi vet att varje dag är till låns, att vi behöver ta vara på stunderna och att en hund som inte uppvisar några kliniska symtom troligtvis inte har ont alls. Så hur kan vi låta en bokstav eller siffra från en central avläsning få ta en så betydande plats i vår känsla för vår hund och vår gemensamma framtid ? Det kan såklart han en avgörande betydelse om det handlar om en hund tänkt för avel men kanske inte för alla andra hundar och alla andra ägare där man inte har uttalat mål med just avel. En liten del saxad ut texten på djuridik.se kommer här:

“Tanken att mäta är god, men det är lätt att bli både förvirrad och förvillad. Det som i början är avsett att vara ett hjälpmedel leder till något som vi tror är ett facit. En hund som fungerar utmärkt under det första levnadsåret och som röntgas och stämplas med en siffra på endera höft- eller armbågsleder, ser vi på med helt andra ögon under resten av dess liv. Trots att hunden är precis densamma. Vår inprogrammerade tilltro till siffror gör att vi tappar tron på hundens framtida funktion eller livskvalitet. Besvikelsen hos djurägaren kan vara enorm. Inte för att djuret är sjukt eller har någon annorlunda funktion än tidigare, utan för att upplevelsen är att djuret inte är vad man trodde att det var, på grund av den siffra eller bokstav som djuret tilldelats.”

Här är hela inlägget om Hållbar hundavel på djuridik.se

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top