Hur man bäst fångar dagen

Jag inleder dagen med ytterdörren på vid gavel. Det är somrigt, svalt och ljummet samtidigt. Det regnar med, strilar sakta och behagligt. Jag läser några bloggar och söker inspiration och finner den. Så är dagen igång.

Lilla Till kommer in med tungan hängande som en slips på trekvart. Smutsig och blöt är hon med. Ett resultat av morgonens brottning tillsammans med Lad på jordhögen i kombination med regnet. Jag gnuggar henne med en frottéhandduk och tar henne i famnen en stund. Det gäller att passa på ifall hin växer i från närhetsbehovet och kramstunderna. Lilla Till är en rolig valp och jag trivs bra med henne. Vi har utvecklat apporteringen en aning och det händer att vi tar en dummy med på våra små utflykter i markerna. Valpen får en kort markering eller två och hon letar med stort intresse och engagemang för att hitta apporten. Sedan ler jag mitt bredaste leende mot henne när hon skyndar sig tillbaka och kastar sig i min famn. En kort rio meters markering av en femmånaders valp kanske inte tycks så imponerande men jag är rysligt nöjd och glad över hennes inställning till det hon gör. Och till mig. Tacksam borrar jag ner näsan i hennes än så länge korta päls och önskar många friska år tillsammans med henne. För inget av det är en självklarhet. Allra helset skulle jag vilja klä henne i en tålig rustning. En som skyddar mot alla sorts skador, fästingar ormar och vassa pinnar i ögonen. Det går såklart inte. det enda jag ka göra är att flja hennes framfart och försäka vara förutseende och försöka se till att hon landar mjukt om det händer. Se till att använda fästingprofylax gör jag förstås med. Men ändå. Jag är så innerligt less på skador och sjukdomar hos både hundar och människor men har bara att finna mig i det som alla andra. Jag läser några kloka rader av Astrid Lindgren. ”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder”. Astrid Lindgren är nog för övrigt en av de klokaste människorna jag känner till.

Jag läste en bara artikel som handlade om oro för en tid sedan med. Det var inte Astrids ord men väl någon annan klok människas. Hen skrev att oro riskerar att ta död på kreativiteten och sätta oss ur spel. Oro för allt sim händer i världen. Mycket oro för sådant som vi kanske inte ens vet om det kommer att inträffa. Sådan oro bör man göra allt man kan för att bemästra för den leder inte till något som helst användbart. Som vi lite skämtsamt brukar säga här i slottet. ”Vi får ta skiten när den kommer, OM den kommer”.  I synnerhet när det gäller småoro över mer banala saker. För det är ju faktiskt inte alls säkert att det vi tror ska hända och oroar oss för inträffar. Vi vet inte hur det blir och att oroa sig i förväg för att sedan eventuellt kunna säga ”vad var det jag sa” gör väl  ingen människa lyckligare? Det är lättare sagt än gjort att inte oroa sig förstås. Men då oro tenderar att dränera oss på energi och begränsa vår kreativitet så borde man i alla fall försöka hindra oron för småsaker så mycket det går. Rädslan att göra fel när man tränar sin hund bland annat. Eller oro ett helt år i förväg för en höftledsröntgen vars resultat man ändå inte kan påverka. I träningen oroar sig hundägare med, särskilt de med unga hundar och valpar, så mycket för att göra fel och förstöra något att de väljer att inte göra något alls. Den sortens oro är onekligen både onödig och förgörande för kreativiteten och inte verksam alls så släpp den. Helst omedelbart.