I bästa samförstånd

Han med tyngd i rösten fylld av naturlig respekt åker till jobbet. Kvar är jag och en hel hop hundar där språket och tydligheten är begränsad. I alla fall tyngden i mitt budskap. Gå och lägg er säger jag med mitt barskaste till de desperata hanarna och de lommar iväg. Några av dem. Ett par står kvar och propsar på att jag ska släppa in dem till tikarna. Löptikarna. Skulle inte tro det tänker jag och fräser åt dem en gång till medan jag känner huvudvärken gnaga någonstans i pannregionen. För man stå över morgongymnastiken? Frågan ställer jag till mig själv och svaret är lika tydligt som självklart. Nej det får man inte!

När den korta stunden på yogamattan är avklarad är teet extra gott och utsikten mot den frostiga gräsmattan och den ljusnande morgonen vackrare än tidigare. Är det inte märkligt hur lättlurad man är? Jag läser några rader av Kay Pollak med. Irriterar mig på hans alltid lika positiva tankegångar men behöver dem. Irritationen från gårdagen ger sig sakta av. Fast jag bryter ihop lite igen efter att en fördjupning av den friande domen från gårdagen presenteras på nyhetssändningen. Är det domare jag behöver bli kanske? Vända fel till rätt och lyfta fram orden från alla de små som inte kommer till tals? Vi behöver göra uppror. Jag behöver göra uppror. Jag ska bara rätta till lite annat först. Sådant jag kan göra i min omedelbara närhet. Så jag börjar med mitt eget humör. Ur ilska kan det komma kraft. Den ska tillvaratas.

Så kommer lilla Till med den mjuka fotbollen igen. Trycker in den i sidan på mig. Världens skatt enligt henne. Som hon generöst delar med sig av. Söta lilla hund. Hon lägger den vid mina fötter och hämtar en benknota med. Lägger sig tillrätta med skatterna vid mina fötter och jag tror bestämt hon bevakar alla tre. Bollen, benknotan och mig. Det är inte lika sött, kanske mer åt det tonårsrebelliska, den där svarta ålder med eyeliner, nitar och rosafärgat hår. Det hör väl till förstås. Hon testar och jag patrullerar gränserna

Jag tar grabbarna på en morgonpromenad mot solen. Lyra får också gå med. Långt bort från löptikar och deras dofter. Jag behöver skingra tankarna och de behöver en paus i sin idoga med fruktlösa uppvaktning. Finna en stunds ro, andas lugnt och hämta kraft. Så vi kan komma hem i fas och jag lugnt och metodiskt kan ta tag i dagen sysslor med gott humör medan grabbarna bränner sin sista energi på det meningslösa uppvaktandet. Jag vill vara så där svalt elegant, rak och tydlig och med lugnt sinne styra min dag och flocken. Så där elegant och självklar som Lyra är.

På promenaden idag var vi i bästa samförstånd. Hon tittade menande på mig och suckade djupt över de uppjagade grabbarna. ”Sååå jobbiga de är- tyckte hon och vajade elegant med svansen – de kan varken föra sig eller uppföra sig med hyfs”. Jag kunde inte annat än hålla med och där och då kom jag plötsligt på varför aldrig Lyra träffat ”den rätte”. Sådana eleganta hanhundar som kan föra sig som hon önskar finns nog faktiskt inte att uppbringa. De växer i alla fall inte på träd så chansen att cockerdrottningen skulle lyckas stöta på en sådan just på rätt dagar i löpet var åttonde månad ter sig rätt osannolik.

Lads pappa Vip

Jag skrattar lite inombords när jag tänker på vårt första försök att fixa en kavaljer till vår drottning. Vi tänkte att stiliga engelskfödda Vip skulle bli utmärkt till henne. Vilka fina valpar det skulle kunna bli med den stamtavlan! Vi skjutsade henne en mörk och stormig februarikväll på rätt dygn i löpet för ett möte i en snickarbod. Vi borde kunnat räkna ut det direkt när Vip klev ur bilen för att träffa henne. Kunde sett blicken av ogillande Lyra gav honom. Det var som ett möte mellan en balettdansös och en volvoraggare från norr. Dömt att misslyckas innan de ens hälsat på varandra. Vilket de heller inte gjorde. Inte Lyra i alla fall. Över min döda kropp sa hon till slottsherren och fräste som en ilsken katt bara självsäkra Vip kom i närheten. Tre år och ytterligare ett antal uppvaktningar senare lever fortfarande Lyra barnlös. Tillsynes nöjd med det.

På eftermiddagen jobbar jag igen. Jag glider runt i vårsolen flera timmar och möter trevliga människor och hundar och termometern närmar sig tio gradersstrecket. På plussidan. Jag klappar en hund, möts av en varm blick, hjälper någon med en avlämningen och en annan med koncentrationen i en dubbelmarkering. Klappar en människa på axeln och sprider några uppmuntrande ord efter att hen fått markera lite tydligare för sin hund var skåpet ska stå. På ett bra sätt ska tilläggas. Det är soligt och fint, glada miner och svansar och jag känner att jag inte kunde haft ett bättre jobb. Det är fint när de stunderna kommer över en och jag ska minnas dem en annan dag när det regnar på tvären, hundarna baklängesapporterar och sura miner avlöser varandra. Men helt ärligt inträffar de dagarna inte särskilt ofta alls. Typ nästan aldrig om jag tänker efter.