I den bästa av världar är himlen alltid blå

Lyra följer mig som en skugga över köksgolvet och vidare in i de andra rummen. Självklart vet jag att det handlar om mat och inte om mitt förträffliga och trygga ledarskap o det här fallet. Hennes förhoppning är ställd till att jag ska tappa något eller spilla lite. Något som händer allt som oftast tyvärr så det är rätt uppenbart att hon vet att det lönar sig att hålla sig närheten av mina fötter. Hon utnyttjar mig och jag curlar. Det är sådan den är tänker jag. Hennes och min relation. Byggd på någon sorts ömsesidig överenskommelse om att ändå ha en fungerande vardag där vi respekterar varandra så som vi är, med vissa inslag av mutor och tappade smulor. Jag kan leva med det. Till och med tycka att vi har det rätt trevligt tillsammans och jag vet också att det är bäst att passa på att glädjas över det. För i samma ögonblick som slottsherren kliver över tröskeln blir jag brutalt dumpad och lämnad åt mitt eget öde för då har Lyra bara ögon för honom. Med ett undantag. När jag äter chips.

Tre nätter med frost igen. Kung Bore fortsätter envisas. Vad är det han vill? Dagarna är fina, krispiga och kylslagna. Men när solen kommer fram då sträcker vi våra ansikte mot den värmen och känner livet. Det är otroligt vackert med, det gröna börjar spira och de små björklöven som börjar öppna sig hålls tillbaka en del av nötternas kyla och låter oss njuta av pånyttfödelsen lite extra. Det är väl ändå inte fel tänker jag? Att dra ut på det vackra lite till.

Det borde man gör med unghundar med tänker jag vidare. Låta knopparna öppna sig långsamt och sakta blomma ut för fullt. I den takt omständigheterna tillåter. Jag har sagt det så många gånger förut. Men igen. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte en relation till en hund heller. Det tar tid innan man känner varandra och når det där eftersträvansvärda samarbetet som någonstans är målet för oss alla. Så. Låt det ta tid och döm inte för fort. Jag jobbar vidare med min treåring nu, som vid den här åldern kanske borde vara ”färdig”. I den bästa av världar. Men så är inte fallet. Hon är en svart labrador i mängden av alla labradorer men hon är samtidigt en på miljonen. Som alla andra unika individer. Hon är en ”late bloomer” och en utmaning med sin fina mjuka sida och lägre motivation än vad jag är van vid. Jag har höga krav förstås, vet vad jag vill. Så upplevelsen jag har av henne är helt i mina mått mätt. Men det har hänt grejer. Hon har klivit fram allt mer och tar för sig. Av mig till stor del. Så jag inser att även den här väna mjuka hunden behöver ordentlig styrning nu. Inte oväntat för alla hundar behöver det förstås. Men att de har styrkan och lusten först är ändå en förutsättning för det. Hon gör mig till en bättre förare den svarta, en som tålmodigt får inse att det fanns ytterligare en otrampad väg till det berömda Rom att utforska. Det är fint. En smula frustrerande ibland med såklart. Vi började träna vatten i veckan. För säsongen. Några apporter i dammen har vi hunnit med och så har vi använt oss av blötmarken där vattengravar varvas med torrare stråk och sumphål. Det är en sådan där ypperlig terräng för att jobba på att inte välja lättare väg. Hon får inte det. Välja väg och studsa på de torrare områden. Man kan kalla det press, krav eller tydlighet om man vill. Den där finstilta gränsen i kommunikationen när kommandot man ger går från en rekommendation till en order. Rött eller grönt. Mest grönt ljus såklart för jag har byggt upp det stegvis och samlat på många rätt den vägen, men förr eller senare kommer vi också till ett ”måste”. Det är dags när hunden och relationen är tillräckligt starkt. Jag märker tydligt hur den svarta svarar. Skjuter i väg med styrka efter vår tänkta linje. Frimodigt. Jag blir glad. Över att se och känna henne och över att lyckas vara den trygga ledare och coach som ger precis den stöttningen hon behöver för att våga ta steget. Together to get there. Det blir fortfarande fel ibland förstås men det går lätt att rätta till. Utan att den svarta blir låg. Seger!