I egen fälla

Det är tidig morgon igen. För tidig kan jag tycka. Hur ska jag på den gula valpen att sova om nätterna Ett tag har det varit bättre men vi är tillbaka igen. I det gamla där valpen inte uthärdar om den inte för mat vid fyra på morgonen. Jag är snäll så klart, omtänksam. Kliver hur sängen och hasar ner. Inte för att jag är tillräckligt snäll för att servera frukost kvart över fyra en lördags morgon men för att jag inte vill behöva torka det kiss och bajs som jag vet följer efter att valpen varit vaken en kvart. När jag ändå är vaken och valpen utsvulten så kan jag lika gärna servera maten med. Förstås. Ihop om att den mätta valpen ska somna om och sova några timmar till. Vilket den gör med. Annat är det med mig. Jag sänker huvudet mot den mjuka kunde, känner linnelakanen lägga sig som ett svalt skydd mot min hud medan slottsherren snusar gott intill. Och jag är klarvaken.

Jag fyllde en påse med årets sista gula. Jag tror det är de sista i alla fall. För nu borde väl frosten komma snart? Trattkantareller blev det med, det finns massor på mitt säkra ställe i skogen. Det är trivsamt att plocka svamp. Särskilt trattkantareller eftersom det brukar vara gott om dem så jag får resultat nästan omgående. Jag gillar det. De snabba resultaten. Quickfix är stundtals underskattat tänker jag. Långsiktighet i alla ära. Tålamod och delmål. Jag vet att det mesta behöver det och resultatet ofta blir mer bestående. Men har vi en tendens att vara pedagogiska i överkant emellanåt. Med hundarna. Vissa saker kanske man inte ska träna sig ur stegvis utan faktiskt bara sätta stopp för. Inte fundera så mycket över vad som är rätt eller fel. Gå på känsla. Det finns gränser. Den gula valpen ville ha fiskbullar igår kväll. Doften av burken fanns kvar på köksön. Fiskbullarna var slut för dem hade mamma Vi serverats som kvällsmat. Men valpen är som bekant obotligt hungrig så doften räckte. På bakbenen sträckte hon sig ivrigt mot köksbänksskivan när jag pysslade med valparna i rummet intill. Slottsherren som såg den lillas tilltag i rätt ögonblick gjorde ett hojtande som fick blodet att frusa till is i ådrorna eller något i stil med det hos valpen. Med rätt tajming är quickfix effektivt. Man skulle också kulla kanna det kommunikation med. Tydlig kommunikation. Med rösten och kroppsspråket kommer vi långt.  Det behövs inte mer. Men det räcker inte heller med mindre. Den söta valpen då? Hon är minst lika glad som innan, och hungrig. Men hon serverar sig inte mer själv från köksön igen och hon vet att ett nej är ett nej. Det finns gränser hur söt man än är. Ändå serveras hon frukost klockan fyra morgonen. Jag faller i egen fälla hela tiden. Men jag gör det frivilligt.

Goldenvalparna är två och en halv vecka nu. Runda och goa tultar de runt i poolen nu, skäller lite och biter i varandra. När mamma Vi kliver i poolen myllrar de runt som i en myrstack, ivrigt pipande efter mammas värme och den goda mjölken. Två och en halv vecka och jag ser att mamman redan börjat sätta gränser. Jag ser det, det finstilta i hennes kommunikation med valparna så små de är,. Hon servar inte 24-7 och rusar inte längre till poolen så fort någon piper. Hon övervakar omsorgsfullt men slår inte knut på sig själv för att passa upp. Även om några diar kan hon resa sig bryskt så valparna far i den mjuka fällen på poolgolvet medan hon går ut för att göra något annat. Hon ber inte om ursäkt, hon går. Det hela ser ganska hänsynslöst ut men vettigt. Har man sju ungar så. Snart är valparna tre veckor och ska flytta från poolen till valphage, klorna ska börja klippas och avmaskning sättas in. Sedan följer smakportioner, toalettlåda och lite till. Det går undan nu och, de utvecklas så snabbt och det är fint att få följa med vid sidan om.

Idag packar vi bilen full med hundar och lämnar valparna och mamma vi i valpvaktens vård medan vi drar på jakt med ett gäng kursdeltagare. En fin dag hoppas vi, i slutet av andjaktssäsongen för vår del. Jaktsäsongen går fort och är intensiv, skitkul och stundtals småjobbig, utvecklande och lärorik och alldeles underbar.  Men nu säger november och mörkret till oss att det är dags att dra ner på tempot och så ska vi göra. Komma utvilade tillbaka fram emot vårkanten efter att ha spenderat vinter i lite lugnare takt och vila i slottets vrå.