I ett ögonblick av koncentration
Advent glider in i slotten och vi tänder ett ljus i årets adventsljusstake som består av fyra blockljus med siffror på. Det är nästan lite komiskt med siffrorna på ljusen när jag tänker efter. Numrerade från ett till fyra. Som om vi vuxna som får hantera levande ljus och tändstickor inte skulle kunna räkna till fyra och hålla reda på vilken ordning ljusen ska tändas där de står på rad. Det hade såklart gått precis lika bra utan siffror på ljusen men det är väl lite gulligt ändå och lite avvikande från resten av året då vi inte numrerar våra ljus.
Nu är jakterna slut för i år för vår del. I alla fall de jakterna där vi hjälper till som hundförare. Säsongen är kort men intensiv och det är både skönt och lite trist när den tar slut. Mest skönt faktiskt för nu behövs vi hemma med valpkullen. En del spontana småjakter med cockrarna för egen del lär det nog bli ändå. När de större jakterna går mot sitt slut dyker andra möjligheter upp och det är på sätt och vis det bästa på hela säsongen. Avslappnat, kravlöst och kul i ett lugnare tempo.
Den sista andjakten för säsongen var en tackjakt för oss hundförare. Vi hade en fin vintrig dag tillsammans med vänner, fåglar och hundarna. Dagen blev dokumenterad i bilder med eftersom Oliver var med och fotade. Det är kul med bilder. Särskilt sådana stämningsfulla bilder på hundar och människor som Oliver fick till. Han lyckades verkligen fånga den fina stämningen under dagen. Och kylan. På ett par av fotona återfinns Min och jag tycker fotografen har fångat hennes personlighet på pricken. Det kanske inte är så synligt för andra men för mig som känner henne är det helt uppenbart. Hon är sig själv upp i dagen. Min egen personlighet vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. På fotot ser jag superallvarlig ut och mer sur än glad. Det stämmer inte förstås, jag tror mer jag är fångad i ett ögonblick av koncentration och eventuellt mitt i en blodsockerdipp. Fast jag kunde väl ändå kostat på mig ett leende tänker jag när jag ser mig själv på fotot. Det ser ju faktiskt väldigt mycket mer klädsamt ut än en bister uppsyn och kostar inte direkt någonting att le.
Foto här och inledningen av Oliver Karlsson
De sju underverken har haft besök idag. Valparnas ”farmor” har varit här. En människa kan väl inte vara farmor till ett gäng valpar för all del men närmare än så här kommer en inte i alla fall. Pappa Cash var med han också men han fick nöja sig med ett träningspass med våra labradorflickor i stället för att träffa valparna. Jag tror han var rätt nöjd med det. Farmorn och jag satt på far och mormödrarsvis och jollrade med underverken i valphagen och sa till varandra ”att tänk ändå att det gick vägen med allt”. Makalöst. De små är nästan otäckt charmiga nu. Sju små underverk att följa och lära känna. Glädjas med och förfasas över. Det är nio år sedan sist. Nio år sedan vi hade valpar hemma i slottet. Nu är det precis lika fint som jag minns det med att ha valpkull och precis lika begränsande som jag kommer ihåg. Om inte mer. För det går inte att sticka under stol att det är väldigt mycket passande och att de små inte kan lämnas ensamma många timmar. Jag gnäller inte över det såklart, det fina överväger, men jag konstaterar att det kräver sitt med en valpkull. Tillvaron är aldrig lika rosenröd som den tycks när en längtansfullt betraktar den utifrån. Men den kan självklart vara bra nog och mer därtill ändå.
