I kind of like it

Tidig morgon igen. Mörker och regn utanför men tio grader milt igen. Jag gillar de milda vindarna som lever om i mitt hår när jag öppnar dörren glad för varje dag det går att slippa långkalsonger och vantar. Jag njuter av morgon lugnet inomhus med. På golvet ligger Lass alldeles intill världens bästa valpvakt Vi och gnager på ben. Sida vid sida ligger de på fällen med varsin väl använd oxknota. Lilla lass är mån om att göra precis likadant som Vi och precis som när Besta var valp ligger hon på samma sött som den vuxna hunden gör, gnager med samma stil och tar pauser i gnagandet samtidigt som den äldre hunden. Det är så gulligt att jag blir helt betagen. Hundkommunikation när den är som bäst och livsviktiga lärdomar för den lilla. Jag funderar över hur jag själv kan omsätta det, hur jag borde ta mig tid att ”gnaga ben tillsammans” lite mer på hundarnas nivå. Bra reflektioner en tidig onsdagsmorgon tänker jag och skriver genast ner en anteckning om det så jag inte ska glömma bort att fundera mer över det vid ett senare tillfälle. Komma med en konkret plan. Samtidigt strömmar Jens Franks röst ur högtalarna från en podd där det pratas om inlärning och vikten av tydliga planer. Hos hund inte helt överraskande. Jag gillar att höra både hans lugna röst och konkreta tankar. I kö på min poddlista ligger annars ett avsnitt hur Filosofiska rummet. Det blir garanterat något annat än hund men samtidigt helt säkert något spännande som kan föra över till livet med hundarna med. Ibland tänker jag att jag borde lyssna på några nyhetspoddar också men jag orkar inte riktigt med. Så mycket är upp och ner i världen nu. Jag värjer mig och håller mig undan informationsflödet. Lyssnar sparsamt på det jag hör på radions nyhetssändningar i förbifarten i vardagen och håller det där. Jag behöver ingen ytterligare fördjupning känner jag. Det räcker mer än väl med att vara högst medveten av vad som sker lite på avstånd tänker jag medan jag fortsätter bygga en skyddande mur av positiva tankar och händelser runt mitt sinne och mitt jag.

Med lilla Lass strömmar de positiva känslorna likt ett magnetfält mellan oss. Tänk att valpar vara en så komplett mix av underbart och skitjobbigt. En källa till energi och glädje och en stark längtan efter vila och lugn och ro. Jag innerligt trött på kisspölar och tassavtryck trettio centimeter upp på skåpsluckorna i köket. Ändå. Hon ger så mycket mer än hon tar. Därmed inte sagt att jag inte längtar tills hon blir stor. Men jag kommer sakna stunderna när jag tar henne i famnen och hon vilar pannan mot min kind. Närvaron. Och jag säger det inte längre, det där med att jag inte ska ha någon ny valp på flera år när Lass vuxit till sig. Men jag vet vad jag tänker. Med hälsning från en som är lite av världsmästare på att ombestämma mig. Med kort varsel. Jämmer.