I mina händer
Den väntar på mig nu. Den fullspäckade våren. Eller så är det kanske jag som väntar på den? Lyra i sin tur väntar på maten. Det talar hon om med besked. Jag låtsas inte höra förstås och slottsherren hör inte på riktigt för han bygger på ”projekt övervåning”. Jag har gjort min del av dagens projektet med. Åkt med till den stora bygghandeln och valt innertak och golv OCH halat fram den stora plånboken. Det blev fina pärslpontspaneler till taket. Vitmålade. Så det kommer likna originaltaket i vårt tjugotalsslott. Det visade sig faktiskt att det gamla taket fanns bevarat under ett lager målad masonit. Men. Det finns alltid ett men med gamla slott. Någon hade vid något tillfälle under tidigare renoveringar önskat sig ett slätt tak och spacklat igen själva ”pärlan” i sponten på delar av taket. Vi tänkte först att det skulle gå att fixa men såg sedan värdefulla hundträningstommar under hela våren falla bort till förmån för skrapning, slipning och målning. Så valet var lätt. För en gångs skull ett beslut vi kunde fatta enhälligt utan övervägande och dessutom snabbt. Så skönt bakom allt annat funderande och ältande. Det blev nya takskivor i gammal look. Golv blev det med, ett enklare av laminat som vi tror ska kunna jämna ut och dölja en del defekter. För sådana finns det såklart i gamla slott. Det mest hänger liksom från murstocken och utåt, neråt så som det blir efter många års slitage och sättningar. Inte helt olikt min egen kropp faktiskt. Det finns en viss charm i det med såklart men det blir betydligt mer svårjobbat tyvärr. På alla fronter.
Slottsherren och jag har tränat den unga gula och gulliga Lillie ett kort pass idag. Det känns som det blivit en upprepning i det, att jag skriver att vi tränat ett kort pass eller en kort stund men det är faktiskt ofta så det blir. Ljuset begränsar på vintern och det tillsammans med att vi har många hundar gör att det sällan blir långa träningspass. Jag tror inte att det gör så mycket, kanske mer tvärtom, att vi alla är mer på hugget i det kortare passen. Och det vill man ju vara tänker jag. På hugget alltså. Jag tycker bland annat fortfarande att unga Besta behöver växa i apporteringen, det gör definitivt inget alls om hon skulle bli lite mer på hugget. En månads ”släppalossträning” får det bli, skott och bollar och minimalt med ordning och reda. Sedan får vi se var vi står när vi kommer ut på andra sidan.
Jag har promenerat med, tagit alla mina tjejer minus Lass som är för liten fast hon börjar bli stor och gått en härlig runda i skogen på morgonen då solens strålar töade nattfrosten ur marken. Det mesta av sträckan på barmark men med sträckor av snö och förrädiska isfläckar med. Jag var tvungen att slå av på farten något för jag vill inte riskera ett handledsbrott eller något annat dumt. Slottsherren promenerade också, med sitt gäng, fast åt en annat håll i en annan skog. Inte för att vi inte trivs med att gå tillsammans men ibland är det fint att gå och filosofera lite på varsitt och håll och få bestämma takten själv. Men vi strålade samman i en gemensam förmiddagsfika när vi kom hem igen innan vi tog tag i dagens måsten och borden och allt det där andra man gärna skjuter upp när det finns roligare saker att ta sig för.
Lilla till har fått sina tio minuter som utlovat. Apporteringsträning blev det, med teckenträning mer än tio minuter blev det också och kul hade vi. Hon är käck Till. Tycker det är kul att träna och blir inte särskilt bekymrad om det blir fel. Frågan är om hon ens vet när det blir fel? Hon är liksom positiv och glad och på samma vis hela tiden och jag behöver sällan höja rösten utan mer ägna mig åt små finstilta justeringar. På det hela taget är hon en sådär okomplicerad trevlig liten hund till mycket glädje. Som bruna Mer. Och som många andra cockrar med. Och många andra hundar överhuvudtaget. Oavsett ras.
Lass också för all del. Men Lass har så förbannat många rävar bakom öronen att det är svårt att hänga med i svängarna. Hon är snabb och kvicktänkt och oerhört söt. Det är en rätt farlig kombination som kan bli hur bra som helst i rätt händer. Men är det mina händer?
