I ögonblickets ingivelse

Jag bakar muffins. Fyller formar med smet färgad knallgul av våra dvärghöns ägg, toppar med jordgubbsbitar och blåbär och ställer in plåten i ugnen. Det är något särskilt med mörka höstkvällar och bakning, att fylla en mugg till bredden med hett te och äta en nybakt muffins med en valp vid fötterna. Fast så mycket valp är han inte längre, Pal, inte till storleken i alla fall. Han viker omsorgsfullt ihop sina sju månader långa ben och tråcklar ner sig i den lilla bädden under köksön i närkontakt med mina fötter. Där stannar vi några mörka kvällstimmar, han vilar medan jag varvar emellan att läsa och skriva och dricka te. Det är ganska längesedan jag uppskattade teet så som jag gör nu och nu vet jag varför, vad som har fattats. Kylan! En lång varm sommar och en nästan lika varm och lång höst har inte gynnat tedrickandet direkt. Men nu till den första kylan. Magnifikt!

Det var ordentligt med frost i morse. Näsan pansaris på bilrutorna och altanens trädäck. Jag plockade fram fingervantar och pannband. Rustade mig. Hundarna var som kalvar på grönbete i frosten. Kylan gör något med dem med. Något positivt tycks det som. Det lekte tafatt över gräsmattan i hundratio knyck i den tidiga morgontimmen och lämnade tydliga spår efter sig i den frosten där de sprungit eller rullat sig. Nästan lika galna och glad som när den första snön kommer. Det är väl bra att några gillar kyla och vinter i alla fall tänker jag, att det finns några som har vett att uppskatta det. För egen del känns det lite trögt just nu, med vetskapen om att dröjer väldigt länge innan värmen och ljuset är tillbaka. Men jag ser fram emot tekvällarna, och lugnet. Det gör jag.

Jag har länge önskat att jag skulle bli bättre på struktur och ordning. Det går sådär med det. Men det har blivit bättre. På riktigt. Jag har en bättre struktur i vardagarna nu, i jobbupplägg och i bokföringen. Men. Det går att göra ändå bättre såklart. Tydligare. Framför allt kan jag bli bättre på att ”ruta in” dagen och göra ett bättre schema för de obokade timmarna under dagen. De då jag inte har kurs eller privatelever. Det är så lätt att hoppa emellan arbetsuppgifter och ”passapåattgöra” saker annars och så har plötsligt timmarna runnit iväg och jag hittar mig själv ute och tränar någon av hundarna istället. Inget fel i det förstås förutom att de andra sakerna som jag la åt sidan har en förmåga att växa på hög då. En stor hög. Jag har en liten plan för det nu och känner mig taggad för uppgiften. Nu ska den bara genomföras med. I väntan på genomförandet tog jag med Pal ut på en liten träning. Vi gick till ekdungen där han inte varit särskilt många gånger förut. Jag hade såklart några dummies med som vi gemensamt gick och la ut vid tre punkter. Sedan skickade jag honom på dem från en annan vinkel och lade till en störning på en av dem. Eller en belöning om man hellre vill kalla det så. En belöning efter utfört arbete så att säga. Sedan gick vi hem i form av ordning och reda. Han är väl troligen mest bara en normal och vanlig sjumånaders labradorunghund men jag tycker han är fantastisk. Förvisso rätt yvig och något impulsiv. Men ändå. Just love him!