I solens sista strålar

Jag tar ut lilla Till för en tio minuter session på gräsmattan. Hon drillas emellan två röda bollar med höger vänster stopp och ut. En rolig ”lek” som utvecklat hennes snabba stopp och arbetat upp relationen oss emellan. Lilla Till är en alltigenom behagliga och trevlig liten cocker. Hon är lagom på så många plan, lätt att ha att göra med, bra jaktlust men inte så hög att den går överstyr. Om det inte hade varit för hennes dåliga knä hade jag inte övervägt en sekund på att låta henne gå vidare i avel. Men eftersom verkligheten sällan stämmer överens med drömmen blir det inga Till valpar. Just på grund av det dåliga knät. Som tur är fungerar det att hålla det i schack genom varierad fysträning där hon får röra sig fritt i terrängen och marken i mossen här hemma har visat sig utmärkt för ändamålet. Jag märker inget direkt av hennes knä nu, och inte hon heller, jag tänker inte på det och det är inget jag oroar mig över längre. Självklart vet jag att det kan slå tillbaka vilken dag som helst men lika självklart vet jag att hon kan skadas av vad som helst annat. När som helst. Några garantier för friska skadefria hundar finns inte hur bra vi än försöker parera för dem.

Lilla Till har liksom de allra flesta av oss några speciella egenheter också. En av dem är att hon skäller hysteriskt om någon sitter i vägen på andra sidan hundluckan när hon ska in. Det ser hon genom det lilla fönstret. Hittills har aldrig någon flyttat sig för hennes skull men jag kommer givetvis till undsättning efter att tag eftersom jag inte orkar höra skällandet. Det vet hon såklart. För jag är synnerligen väl grundfostrad. En annan är det förbannadesittet som vi(läs jag) slitit en hel del med. Hon har haft en fjäder monterad under rumpan och så gräsligt svårt att förstå det som jag tycker är det mest simpla och enkla. Jag kom på mig själv med att tänka på det härom dagen. Tänka på att det var längesedan jag tänkte på det. Med andra ord har det rättat till sig nu. Hon klarar av det. Jag vet inte riktigt när vändningen kom, jag missade visst den men jag misstänker att det som vanligt har en viss del med ålder att göra. Och tålamod. Plus att hon har fått en rejäl dos grundträning sedan jag började träna henne och Lass tillsammans regelbundet. Lass kräver nämligen det och då har Till fått utstå samma träning. Något jag förövrigt borde gjort för längesedan med henne men eftersom hon är så lättsam har hon nog lyckats glida med i ytterkanten av ordentligt grundträning, eller varadagsfostran som det egentligen handlar om, onödigt länge. Jag skyller det lite på hennes knä med. Att motivationen rann av mig som vattnet från en gås då när knät var riktigt dåligt och jag inte visste om jag skulle kunna ha henne kvar. Jag lät det bero under en rätt lång period då. Var tvungen att avvakta och samla tid och kraft till att acceptera utgångsläget. Jag säger som jag så ofta säger, ibland är tid den enda lösningen på våra bekymmer. Det går inte att få svar direkt då vi önskar och fatta beslut efter svaren vi inte får. Vi måste låta tiden passera och senare låta den komma tillbaka till oss med svaret. Svårt? Javisst. Ovisshet kan stundtals vara förgörande. Men i sådana här fall handlar det ändå ”bara” om en hunds eventuella jaktkarriär och en isärslagen dröm, är det inte värre än så får vi väl ändå försöka hantera det tänker jag.

Med det återvända ljuset finns så mycket mer utomhustid. Så till den milda grad att mina fötter och ben protestera om kvällarna för antalet steg tenderar att bli i överkant. Av den anledningen försöker jag kombinera promenader med korts träningspass så fötterna inte ska slitas allt för hårt. Det är praktiskt av andra skäl med förstås. En garanti för att träningen blir av. För labradorernas del använder jag delar av våra walkabouts till koncentrerad närsksträning och till att satt ihop stopp och närsöksignal för Pal. med mig på promenaderna har jag en röd boll eller den lilla sniffledummyn med kaninskinn som jag tycker varit smått revolutionerande för letandet. Den är liten och lätt, väger inte mer än trettio gram och den är orange med lite skinn på så hundarna kan omöjligt se den. Dessutom blir den extra värdefull för dem med tanke på skinnet. Det blir mer spännande med kaninskinn än utan. Att den väger så lite gör också att jag kan lyckas kasta ut den i närsöksomrödet utan att hundarna hör rasslet i gräset och det är en stor fördel. Det blir så mycket lättare att parera och få ut en belöning i området utan att de märker det. Självklart kräver det fortsatt en hel del precision för de ska heller inte se när jag kastar ut den. Nu gör jag inte det så ofta för labradorernas del för vi har kommit lite längre och jobbar på avstånd dit jag inte når att kasta. Istället kör jag med den redan utlagd. Jag varvar emellan områden hundarna får se mig förbereda och dolda områden där jag smyger ut den lilla dummien när de inte ser, kallar in, blåser stopp och ger närsökssignal. Åt det andra hållet när hundarna vet skickar jag ut, stoppar och ger signal. På korta håll till en början som jag sedan ökar för att ha kraft och förståelse för stoppet. Jag har hållit på ett tag nu och känner att det verkligen börjar lite på närsöksignalen oavsett vittring eller inte. Det är som bekant en väldigt stor skillnad i att leta nog och energiskt i en vittring eller för att finna en vittring. Där ligger hela skillnaden och den missar vi dessvärre ofta i närsöksträningen. För unghundens del börjar jag sätta ihop det men stoppsignalen nu. För att så småningom få till en fungerande helhet.