In the messy middle
Det är tidig morgon. Jag tar cockrarna med mig ner i mossen och vi söker oss sakta framåt. Lass sök börjar ta form och det gör gott när hon får se lilla Till söka en stund först. Konkurrens gör gott emellanåt tänker jag. Jag tror i och för sig inte det bara är konkurrens det handlar om, jag tror de lär av att se på med och av att få pröva samma sak, lite ”do as I do”. Söka tillsammans fungerar bra, då kommer Lass i gång fint utan att det för den sakens skull blir följa John efter Till.
Vi är på jakt efter morkullor. Inte för att skjuta dem såklart, det är helt fel tid för det men för att få en stöt eller två. Utnyttja de sista tillfällena innan det är slut med sökträningen för den här säsongen. Men de lyser med sin frånvaro. Inte en enda morkulla stöter vi på trots att vi går rätt länge och hundarna jobbar på. De gör inte så mycket egentligen, morgonen är makalöst vacker, fåglarna sjunger och hundarna är nöjda bara av att få jobba. Lass har fortfarande mycket att lära vad det gäller söket, samtidigt tror jag det är bar att det är så, hon är som bekant rätt mycket att hålla i och det kommer såklart inte blir minder av den varan när söklusten väl vaknat. Så jag nöjer mig med det som just nu mestadels är ett ganska halvdant oengagerat sök. Andra tider kommer, det är jag övertygad om. Jag peppar mig själv med det när jag känner frustrationen av att inte riktigt få till söket så som jag vill komma krypande. Det är nog snarare så att jag bör vara glad över den här aningen tveksamma inledningen av hennes sökarbete, om jag överhuvudtaget ska ha en chans mot hennes inneboende övertygelse om att hon kan klara det mesta själv.
Med Till är jag någonstans i slutet av ”the messy middle”, vi har haft en bra indelningen i träningen, tagit utvecklande kliv framåt i ganska rask takt om jag själv får säga det. Slarvade oss förbi ett och annat när hennes knä spökade och grundträningen inte blev riktigt så omfattande som den borde och när vi sedan kastade oss in i den skarpa jakten när inte bruna Mers kropp höll längre. Vi är i den där mitten nu, en bra bit på väg men fortfarande en bra bit kvar till en trygg och pålitlig jakthund. Det är den här messy middle perioden jag ofta drar på lite för fort, tappar lite av min entusiasm för det känns som utvecklingen står still eller snarare går lite bakåt och i det härdar jag inte riktigt ut. När jag tänker efter har jag nog upplevt den perioden med alla mina hundar fast jag själv inte sett den röda tråden i det så tydligt förut. Åldern. Det är den som är tråden. Inte min ålder dock utan hundarnas. Åldern i kombination med tidsaspekten i utvecklingen.
Det är många hundtränare som vittnar om att det uppstår nästan som en magisk gräns någonstans efter tre års åldern då det känns som pusselbitarna hamnar på plats och en sorts stabilitet kan skönjas i träningen. Hyssen upphör och det som tidigare setts som bekymmer i träningen faller i glömska allt eftersom de tonar ner och försvinner. Det är verkligen en gräns någonstans i den åldern, från unghund till mer vuxen hund. Ålder sammanfaller också med att många träningstimmar och mycket umgänge eftersom man hunnit träna ihop sig ordentligt. Hur som. Någonstans innan den mer stabila perioden dyker upp inträffar ”the messy middle”, i alla fall för mig och mina hundar. I ”the messy middle” perioden vill jag ibland nästan ge upp, jag tvivlar och tvekar på min egen förmåga och hundens kapacitet. ”Problemen” kan ta sig uttryck på olika sätt, de ”vanliga” grunderna fungerar och sitter väl förankrade men de mer träningspecifika delarna svajar fortfarande. Det kan vara olika saker hos olika hundar och till exempel handla om låsningar i dirigeringsarbetet, ohörsamhet på långa avstånd eller tveksamheter i någon annan del av utbildningen. Så många gånger har jag känt att jag inte kommer komma igenom vad det nu är men ändå hittar jag mig själv och hunden på andra sidan hindret senare. Emellanåt ganska långt senare för all del och kanske inte riktigt med hela den finishen jag önskat. Men ändå. Det blir som regel alltid bra. Vad jag vill säga med det här är att nästan alla, i alla fall väldigt många, upplever den här perioden i träningen, ofta någonstans emellan hundens två och treårsålder där utvecklingen stagnerar och det känns rätt hopplöst. Det är helt enkelt inte färdigt än, teamworket och utbildningen, allt är inte plats. Du är i ”the messy middle” och det är helt normalt. Ni kommer ur det liksom jag kommer göra med Till och Besta som båda är i den fasen nu. Mina andra unga hundar, Pal och Lass har inte hamnat där än, hos dem går utvecklingen stadigt och jag ser framsteg nästan varje gång vi går ut. Även om Lass och jag har lite olika åsikter om hur utförandet ska gå till förstås. Men det är en helt annan sak.
