Ingenting är någonsin så bra att det inte kan bli lite bättre

Unghundarna har fått varsin Kong med lördagsgodisinnehåll och gnager förnöjt. Den svarta unghunden prövade en ny variant och släppte sin svarta kong med ett bestämt duns mot köksgolvet och såg sig sedan omkring. Efter en stund upprepade hon samma sak igen. Och gick sedan runt och slickade på golvet. Självinlärt så det förslår och belönande. Första gången det hände hon måste tappat kongen i golvet av misstag, så att det goda innehållet stänkte ut. Vilken lyckoträff. Snacka om positiv förstärkning. Nu studsar både kongen och den svarta unghunden runt på köksgolvet. Resultatlöst eftersom innehållet var fruset den här gången.

Vi har haft en fin walkupträning i litet format idag. Till januaridiset och en temperatur som hängde någonstans mellan noll och minus en. Ingen vind som tur var, så med mycket kläder gick det utmärkt med några timmars träning. Det var svårmarkerat i diset, smutsiga tennisbollar mot grådisig bakgrund. Fast hundarna löste det nästan oväntat bra. Deras markeringsförmåga i diset var långt över vår. Som tur var. Terrängen ställde till det ibland med och svårigheten i att få hunden att hålla ett område på öppet fält. Och handlingen. Och så vinden igen då, den som vi nästan inte märkte av idag men som ända hade stor betydelse för lösningen av uppgifterna. Alltid den där vinden och vår (läs min) oförmåga att läsa den. Men roligt är det. Så till den milda grad att man står flera timmar ute i kylan och myser av att se bra hundarbete. Förararbete med såklart, och teamwork. Fast jag får ju dessutom betalt för att göra det så då kanske det inte riktigt räknas förstås. 

Lite småfrusna efter att ha promenerat med våra egna hundar efter träningen kom vi sedan in lagom till mörkret la sig. Jag rullade förbi lite på instagram till en varm kopp te och såg en mysig inredningsbild från ett sekelskifteshus där långa trasmattor i harmoniska färger klädde trägolven. Jag längtar efter trasmattor, de hade passat mina kalla fötter och brokigheten i dem tilltalar mig. Men jag vet inte riktigt när jag ska kunna ha dem. Trasmattor och hundar går dåligt ihop, mattorna kommer ur led eller ligger ihoptrasslade efter väggarna. Samma sak var det när barnen var små, sekelskifteshus, trägolv och trasmattor gick dåligt ihop med spingande barn med,  då de varvade murstocken i jakt efter varandra och många är de blåmärken som orsakats av kanande mattor. Förmodligen passar trasmattorna bäst hos lugna människor utan husdjur och barn eller i husen runt sekelskiftet då barnen var väluppfostrade och visste att inte springa runt inomhus. Och hundarna de var väl knappt inomhus överhuvudtaget då. Allt var nödvändigtvis inte bättre förr och livet fungerar bra även utan trasmattor tänker jag medan jag stoppar fötterna i fårskinnstofflorna. 

En sak tänkte jag på lite extra på under dagens träning. Det handlar om handling och tecken. Vi är oftast förbaskat duktiga på att göra bra grundövningar och bygga upp hundarna i olika dirigeringstecken. Men kanske missar vi något efter vägen? I grundövningarna använder vi oss ofta av fyrkanten och andra bra och  pedagogiska övningar men i ärlighetens namn är det inte särskilt ofta vi får till samma räta vinklar i verkligheten, i förhållande till där vi stoppat hundarna och var apporten ligger alltså. På jakt och prov är också möjligheten att förflytta sig starkt begränsad av olika anledningar. Där kan vi alltså inte flytta oss så vi ser hunden bättre eller får en bättre vinkel mot apporten. Vi måste helt enkelt lära oss att lösa det ändå. Från det utgångsläget vi har. Hunden kan vi ofta flytta på men inte oss själva. Med andra ord behöver vi öva på dirigeringstecken där terrängbyten och placering ställer till det för oss eller tänka på att flytta hunden och stoppa igen så vi får en bättre vinkel. Ett sätt att träna det på är att flytta ut den klassiska fyrkanten från ängen eller paddocken och med hjälp av fyra pinnar istället bygga fyrkanten diagonalt  i marken. Gärna över ett eller två rejäla terrängskiften. En annan bra sak är att ställa upp två pinnar med tre meters mellanrum vid utgångspunkten och sedan inte tillåta sig själv att kliva utanför pinnarna för att dirigera hunden. De allra flesta av oss behöver verkligen öva på att inte flytta runt när vi för våra hundar. Nog så svårt faktiskt. Med de små tipsen tar vi lördagskväll i slottet och önskar er en fin söndag fylld av lagom doser hundträning och vila. Lev väl.