Ingenting borde någonsin…
Det går åt många morötter på morgonen. Valpen steppar glatt på golvet och vill leka och jag vill vakna långsamt i övergången mellan mörker och ljus. Morötterna blir min räddning. Som en småbarnsförälder ställer sitt hopp till en tecknad film på tv ställer jag mitt hopp till morotens värde som leksak och godbit. Det funkar. Åtminstone för den här valpen som älskar allt ätbart. Fördelen med morötter är att de verkar ta mer än de ger med, så risken för valpfetma är inte så stor. Risken för valpfetma hos den här vapen är annars ganska överhängande för hon älskar verkligen mat. Det är tacksamt och trevligt att ge någonting till någon som verkligen uppskattar det så som den här valpen gör. Så att dela en ostmacka med henne är mysigt och känns som en väl riktad investering. Hade det inte varit för den där överhängande fetmarisken hade jag gärna delat med mig mycket mer. Nu håller vi oss till morötterna och en eller annan foderkula när vi ”leker träning” tillsammans. Förutom den delade smörgåsen då. Och lite till.
En olycka kommer sällan ensam sägs det och alltför ofta är det dessvärre rätt. Här samlar vi tydligen på pinnar den här veckan. Jämmer. Först Mins pinne i ögat, ögat som läker fint och bra och inte verkar irriterat alls tack och lov. Tratten har vi kunnat ställa åt sidan. Och nu var det Lillies tur. Hon var med på andjakt igår, hon har börjat introduceras i jobbet. Jaktdagen avslutades för hennes del med en intensiv jakt efter en skadskjuten and i en bäckfåra inne i skogen. Den fina unghunden visade prov på sällan skådad styrka och intensitet och fick fatt i anden. Hon gjorde det bra. Så långt allt väl. Och väl fortsatte det vara enda till vi kom hem och släppte hundarna ur bilen på gårdsplanen. Då blev gulliga Lillie gnällig, trött och håglös. Helt uppenbart var något riktigt fel. Slottsherren letade och klämde och böjde men fann ingenting någonstans tills jag frågade om han tittat i munnen. Där inne fanns svaret. Änden av en pinne stack fram under tungan och pinnens andra ände försvann in i vävnaden under tungan. För andra gången den här veckan fick jag fatta ett snabbt beslut och bestämt men lugnt dra loss pinnen. En åtta centimeter lång granpinne och ett hål i Lillie blev resultatet. Ni blir det uppföljning såklart, medikamenter och annat även till gulliga Lillie som resten av kvällen var märkbart dämpad och bara vill ligga med huvudet mot slottsherrens bröst och absolut inte öppna munnen mer. Så det fick bli så. Idag har det värsta onda gått över, vi vaknade till en helt annan hund än den slokande individen vi sa godnatt till igår kväll. Skönt. Just en sådan här pinneolycka har jag varit med om en gång förut, för en hel massa år sedan med en av våra schäfrar efter att han sprungit loss inne i en granplantering. Den gången var pinnen längre och grövre och satt i svalget. Jag förmodar att den sortens olycka är rätt vanlig för jakthundar som jagar inne bland granar med lite halvöppen mun. Men hur sannolikt är det egentligen att vi lyckas få två pinnolyckor i flocken inom loppet av några dagar? Det borde ju sannolikt vara omöjligt tycker jag.
I övrigt var jaktdagen både fin, trevlig och givande. En sådan jaktdag som fick mig på banan igen efter en tids funderande över hundlivet, jaktlivet och tings varande och sådant. Det tackar jag för. Som (nästan) alltid serverades ärtsoppa med efterföljande pannkakor i fin gemenskap mellan skyttar, värdfolk och hundförare till den sprakande brasan i jakthuset mitt på dagen och historier och berättelser om hundar och jakt på norska, svenska och delvis engelska delades över matstunden. En av de norska gästerna berättade att hon drev en gård i Norge, med hytter och fiske och sådant. Gårdens areal var trettiofemtusen hektar. Vilket lät helt osannolikt. Kan det ens finnas någon så stor privatägd gård i Sverige undrar jag? Att alla vi som träffas under sådana här dagar lever totalt olika liv kan konstateras utan närmare eftertanke. Om det kan man tycka mycket och vad man vill. För min del tycker jag det är berikande och intressant. Men också en smula skrämmande på ett djupare plan för det blir påtagligt hur olika resurserna och möjligheterna fördelas över jordens alla människor. Ingen av oss som deltar på de här evenemangen har något att klaga på alls, vi tillhör alla den gruppen människor som har mer än de allra flesta. Som kan lägga energi, pengar och tankar på en jakt eller ett jaktprovsresultat istället för att jobba för mat på bordet. Ingenting borde någonsin tas för givet.
