Innan solen går ner
Besta har tratt och till det har hon gått ner i vikt och fällt ur nästan all päls. Stackarn ser ut som någon av de misskötta hundarna som läggs ut på bild efter att ha blivit omhändertagna av någon omtänksam och rådig människa. Så är verkligen inte fallet med Besta men hon är inte sitt bästa jag utseendemässigt nu. Långtifrån. Nåväl, tratten kommer att åka av om ett tag, pälsen att växa ut och vikten alldeles garanterat öka igen för mat är som bekant hennes passion i livet.
Ute strömmar dagarna förbi i en strid glädjefylld ström. Tacksam. Sol, sol, sol. Jag tittar på liljekonvaljerna och kan inte begripa att det är ett år sedan jag satt på huk mellan dem och plockade en bukett att ta med hem. Det känns som igår. Eller åtminstone som alldeles nyss. Allt är relativt tänker jag. Särskilt tiden och uppfattningen av den. Solen bara fortsätter skina över oss majdag efter majdag och väderprognosen med dess varningar säger inte längre ”mycket stor” brandrisk i Sollebrunn den säger ”extremt stor” brandrisk i Sollebrunn och det oroar förstås. För Sollebrunn är här. Jag är glad att inga åskväder vistas i närheten och försöker tränga sig på. Regnet hade varit varmt välkomnat såklart men inte blixtnedslagen. Det är de väl aldrig men allra minst nu. Inget regn väntas under de närmaste tio dagarna heller, kanske går vi ur maj utan nederbörd? Det måste väl i så fall vara ett sorts rekord och något att minnas. Präglad av min nordiska uppväxt tänker jag trots all sol att jag borde passa på att vara ute nu när solen skiner men med alla den här vårens soltimmar klarar till och med jag av att vara inne en stund innan solen går ner.
Datorn får flytta med mig ut på altanen på slottets baksida. Solen ni vet. Slottsherren har tänt grillen och hundarna spanar från hundgården intill. Åkern är grön av vetet som växer trots bristen av vatten och fältet bakom lyser starkt gult av blommande vildsenap. Wirre är överallt och ingenstans medan Besta lägger sig till rätta i tratten bredvid mig. Wirre spanar mot fågelhägnet. Vi har bara några få fasanhönor kvar nu. Räven härjar fritt om nätterna och de kan inte freda sig. På dagarna med är jag rädd. Kaxig är den också, räven, lämnar sina visitkort överallt i trädgården och på kanten av altandäcket. Den skulle bara veta vem den retar. Räven. Den ligger illa till. Fast ändå värre ligger uppenbart våra fasaner. Tamhönsen har klarat sig än så länge. Strömmen är på om nätterna. Jag håller tummarna.
Det märkliga hände igår. Fyra gånger. Först var dörren till fågelhägnet öppen utan att någon förstod hur det gått till. Fåglar överallt en stund innan slottsherren fick sorterat upp dem. Några fasanhönor återbördades tillsammans med tamhönsen till hägnet för att räddas från räven. Jag hade i vanlig ordning inte ens märkt att grinden var öppen och att de kommit ut. Mest berodde på att jag varit ute på fälten och jobbat med hundarna och inget annat. Totalt ouppmärksam är jag ändå inte. Efter att det var stängt igen lyckades en kråka fånga in sig själv i nyss nämnda fågelhägn utan att grinden var öppen. Märkligt. Vi släppte ut den efter en stunds övervägande. Funderade ett slag på att åberopa skyddsjakt men klarade inte tanken på att den kunde vara en kråkmamma med småkråkor i ett träd en bit bort. Eller en kråkpappa, en sådan där riktigt familjefar som behövs för familjens försörjning. Senare, nästa morgon när jag gick en sväng runt fältet med ett gäng hundar doppade Lad ner nosen i gräset vid dikeskanten och lyfte upp en fasanhöna han levererade till mig. En levande, fast räven hade tagit alla stjärtfjädrar. Jag tog hönan under armen och vi gick hem igen. Försiktigt placerade jag den på marken i fågelhägnet och tittade efter skador men kunde inte se mer än att fjädrarna där bak saknades. På kvällen gick slottsherren och jag tillsammans ner till hägnet för att se till den tilltufsade hönan. Hon såg efter omständigheterna helt okej ut men i stället låg en av de andra fasanhöna död inne i ett av redena. Ibland är det mycket vi inte begriper.
Det är en del jag inte begriper i hundträningsvärlden med. Alla de här åsikterna om rätt eller fel och olika metoder. Hit eller dit. Mjukt eller hårt. För eller mot. Polariseringen. Allt tid som läggs på tyckanden istället för själva träningen och samvaron med hundarna. Så mycket bättre det kunde varit om var och en koncentrerade sig på träningen och kommunikationen med hundarna. Lärde sig se vad de säger och hur de svarar och rätta sig efter det istället för att fastna i principer. För det är inte principerna och de starka åsikterna som ger resultaten i träningen utan de tysta handlingarna, träningen som blir gjord och förståelsen för hundarna. Och varandra. Tror jag.
