Inte mer än så
Höstfärgerna speglar sig i den blanka vattenytan som sekunden senare bryts i ett små vågor när den gule labradoren kastar sig i vattnet för att bärga en and som nyss slog i vattnet. Med kraftfulla simtag skyndar han i kapp den skadade fågeln och hinner precis ta den i ett fast grepp innan den dyker. Jag står vid vattenbrynet med gåshud på armarna under tre lager kläder och ser den starka labradorens målmedvetna arbete. Han räddade mig där, som flera andra gånger då skottet inte tagit riktigt så bra som det borde. Lika kraftfullt simmar han tillbaka med skadade fågeln i ett mjukt men bestämt grepp för att lämna den till mig. Jag lägger ifrån mig bössan och gör det jag ska. Glömmer jakten och skyttet en stund och ser till att avliva anden och klappa om hunden. När det är klart plockar jag upp bössan igen och labradoren sätter sig vid min sida för att fortsätta följa jakten och förhoppningsvis få hämta fler fåglar. En känsla av samhörighet som knappast går att förklara i ord kommer över mig där och då när två själar av olika art arbetar tillsammans i bästa samförstånd. Vackert som livet självt.
Vi jagade i går igen. Tidernas tackjakt på bästa stället. Det är ett sant privilegium att få vara hundförare där och ett riktigt gott gäng är vi. I goda vänners lag blev det både fältfågeljakt och anddrev och jag varvade mellan att gå med Mer och stöta och sedan hämta bössan och den gule och skjuta änder. Skyttet var inte av mästarklass såklart men jag fick ner flera stycken med bra träffar som sedan min fina hund glatt apporterade. Helheten i det känns makalöst bra och ett av årets mål är nått med råge. Jag tror faktiskt den gule var mäkta imponerad och jag var rätt nöjd jag själv med. Återstår att gå som skytt och skjuta fältfågel över Mer också. Det ska prövas det med men igår behövde, och ville, jag fokusera enbart på den bruna hunden och se till att vi ”hamnade rätt” och fick en go känsla med oss från jakten eftersom det minst sagt varit lite knackigt med det på de senaste jakterna. Allt eftersom säsongen går tänjs det på både det ena och det andra och tackjakten är ett utmärkt tillfälle att vända skutan rätt igen. När tillfället ges så att säga. Och mycket riktigt hade Mer och jag riktigt kul igår och vi jagade tillsammans och inte på varsin planet som det känts som vissa stunder andra gånger. Idag har vi jobbat på hemmaplan, slottsherren och jag, även om det blev lite hundträning också. De två yngsta var laddade efter att ha spenderat gårdagen i viloläge och de äldre cockrarna fick hjälpa till att leta efter fasanerna som plötsligt tycks ha gett sig iväg. Dessa fåglar bekymrar oss ständigt, det är nyckfulla och svåra att förstå sig på. Ena stunden vill de inte lämna trädgården och plötsligt tycks inte en hel kommuns areal räcka för att stilla deras nyfikenhet och lust för nya marker. Är gräset alltid grönare på andra sidan för en fasan? Vi har inte sett slutet på det här än förstås, och inte oroat oss klart, kanske är de här imorgon igen? Nu på kvällen var i alla fall en liten grupp fåglar och åt vid foderautomaterna innan de flög upp för att spendera natten på de numera nakna trädens grenar.
Rota fick en rejäl träningsrunda, eller två faktiskt, en själv och en i sällskap av slottsherren och Mer och Lyra. Det är roligt att träna henne nu. Hon går från klarhet till klarhet som det så trevligt brukar heta och jobbar på bra. Ibland blir det ett litet, mindre bakslag och vi har sämre dagar men på det hela taget har det verkligen gått framåt. Hon har behövt tid den lilla ”pocketcockern”, och behöver fortsatt inser jag men det är jag också beredd att ge henne. Nästa höst hoppas jag kunna introducera henne i lite mer vassa sammanhang och på jaktprov. Den långbenta svarta unghunden fick pröva på att apportera and idag, vi har prövat fasan och nötskrika tidigare, slottsherren hjälpte oss en liten träningssession i trädgården där Min fick hämta anden på markering och sedan i några olika varianter av memory med förflyttning emellan. Inget direkt avancerat men lagom för en sjumånadersvalp av den typen min valp tycks vara. Anden apporterades spontant och levererades lugnt i mina händer. Som om det vore den mest självklara sak i hela världen. Vilket det kanske också är för somliga retrievers. Fast jag har förberett oss för det också såklart, medvetet byggt på vår relation och förstärkt valpens spontana lust att apportera och visa mig vad hon funnit och försökt forma henne i den riktningen jag vill ha. Så tiden kändes mogen för att pröva vilt nu.
När vi klev upp i morse var marken utanför slottet täckt av ett tjockt lager eklöv. Som på beställning till den första november kom höstrusket och ekarna släppte i stort sett alla sina löv under natten som gick. Nu väntar den grå och nakna tiden. Det finns väl fördelar med det med tänker jag, som att jag kan se den unga cockern när vi tränar sök i buskar och snår och hon funderar på att förbryta sig och dra på en spännande löpa eller så. Utan löv på buskar och hallonsnår hinner jag till hennes förvåning vara steget före. Nu är det inte så att hon förbryter sig särskilt ofta alls men det förekommer förstås och jag har därför försökt se till att inte skicka henne i områden där jag inte har full uppsikt. Utan löven på grenarna får jag bättre sikt och större träningsmöjligheter, så för den sakens skull gillar jag november lite extra i år. Nackdelen är som varje höst det tilltagande mörkret. Jag känner mig lätt stressad över allt som ska få plats under dagens ljusa timmar men ser samtidigt fram emot den utökade avkopplingen som de mörka kvällarna ger. Det blir nog bra hur som helst. Det brukar det bli.
