Inte riktigt dags än
Jag tänkt att hon skulle sluta äta lunch. Den gula labardorvalpen. Men jag ser ju på henne att det var den absolut dummaste tanken jag kunde komma på. Magen kurrar och hungern lyser i ögonen på valpen. Självklart kan vi inte sluta med lunchen tänker jag och fyller på lite extra i skålen innan jag ställer ner den. En annan gång får det bli men inte nu. Valpen slickar lyckligt resterna ur skålen, rapar och lägger sig tillrätta vid mina fötter med ett tuggben. Jag ska ha skrivstund nu är planen. Sitta ner vid datorn och försöka samla tankarna i olika inlägg om hundträning. Formulera mig så tydligt och klart det bara går. Det är svårt. Jag jobbar hårt på det men känner att jag missar i alla fall. Det finns så mycket utrymme att tolka och så mycket att förklara. Det är bra att det utrymmet finns förstås för inget är skrivet i sten och ska inte vara heller, men det är ju en förutsättning att folk begriper vad jag skriver ändå.
Jag har rastat underverken på gräsmattan igen. De verkade glada över barmarken och slet tofsar ur gräsmattan och röjde bland de vissna perennerna medan jag rabblade ett till sju i en rasande fart, räknade dubbelt flera gånger och sprang runt knuten i ett eftersom alla sju omöjligt kunde tänka sig att vara på samma sida av huset samtidigt. Smutsiga blev de med. Smutsiga lyckliga valpar. När de härjat en stund lurade jag in dem igen och de verkade förvånansvärt nog rätt nöjda med det. Inne fick de några hårda karameller innan de somnade i sin box. De är så ljuvligt fina de sju underverken. Fortfarande. Imorgon blir de åtta veckor och det både syns och känns. Jag intalar mig att det är fantastiskt roligt att ha en valpkull igen men så underbart gulligt som många vittnar om att det är vet jag inte om jag tycker. Det alldeles underbart gulliga lämnar jag där hän men konstaterar rätt nöjt ändå att både dräktigheten och de första åtta veckorna är i hamn nu. Jobbet är gjort och oron kan lägga sig. För det är nog ändå den som är värst. Oron som dyker upp när jag minst anar och kastar sig över mig så snart någon av valparna eller mamma Vi ser lite trött eller hängig ut. Jag har trott mig kunna styra bort den med den erfarenhet jag har, vanan som borde göra att jag rycker lite lätt på axlarna och med myndig röst säger till mig själv att bara jag tar det lugnt och ger det lite tid så löser det sig. Det hjälper föga kan jag säga. När någon liten verkar dålig klämmer det åt runt bröstet i alla fall.
På eftermiddagen letade lilla Till och jag efter morkullor i regnet. De var inte hemma såklart, verkar inte ha varit på ett tag heller. De flyttade kanske när snön kom? Men vi såg en gråhäger, en stackare som landat i krondiket där vattnet är öppet igen i förhoppning om att hitta en fisk eller något förmodar jag. Men särdeles mycket fisk finns det inte i krondiket så det ser hopplöst ut för hägern tycker jag. Jag hoppas den har vett på att inte hoppas för mycket utan flyga vidare i stället. Förra vintern gjorde en annan häger samma misstag och mellanlandande i krondiket mitt i vinter. Den hägern gick det inte så bra för dessvärre för efter en kort tid i diket fann Lakrits den ihjälfrusen under en gran. Lilla Till tittade mycket skeptisk på dagens hägern, fel sorts fågel tyckets hon säga och det var ju rätt. Vi får tro att det går bättre för den här hägern, att vattnet håller sig öppet och en fisk simmar förbi eller att den förstår att flyga vidare. Till och jag tränade vidare i odonsnår och visset blåbärsris kryddat med töande snöfläckar efter hägermötet. Vi borde egentligen göra en paus i sökträningen nu, jag inbillar mig att det skulle vara det bästa. Bryta ett tag och fokusera på apporteringsträningen och ett visst mått lydnad. Men det är svårt att låta bli sökträningen, för det första är den så rolig och för det andra lär vi oss hela tiden om varandra, om vinden, terrängen och känslan i det gemensamma jagandet. Min intention är att vara närvarande i varje sökslag lilla Till gör, det kan tyckas självklart och lätt men det här med fullständig närvaro är mer komplext än så. För mig. Det kräver att jag tar mig in i koncentrationsbubblan tillsammans med Till och blir uppslukad av hennes jagande och av det som sker i just den stunden. Att jag inte har tankarna kvar i förra träningspasset eller i det som ska komma imorgon eller runt hörnet. Enbart i nuet med alla tankar inramade och på plats i fållan på hjärnkontoret. Sökträningen är betydligt mer krävande för mig än för lilla Till, hon är redan väldigt duktig på det men det är inte jag.
