Inte värre än vanligt
Ikväll sover den svarta valpen vid mina fötter igen. Trött och nöjd lutar hon sig tillbaka och snarkar lätt. Idag var det ingen monstervarning hos henne, förutom en kort stund under morgonen. Istället har hon varit en riktig pärla de få stunderna vi mötts för en stunds samspråk och mys. Arbetsdagen har varit intensiv så stunderna med henne har varit korta och lätt räknade. Kanske är det därför jag inte hunnit uppleva hennes monstersida? Rota har nog fått en del av den istället är jag rädd, utsatt för attackerna av det vrålande svarta monstret som handlöst kastar sig över sin motståndare. Då är det inte helt lätt att vara en timid tio kilos cocker i en tredjedel av labradorvalpens storlek. Jag vet att hon reder sig men precis som jag behöver hon få andningsrum ibland, så under delar av arbetsdagen fick lilla Rota egen kupè utan risk för plötsliga labradorattacker.
Jag är trött ikväll, som sig bör efter en arbetsdag förstås, seg och lite håglös hänger jag över datorn och saknar inspirationen som brukar göra mig sällskap. Det är en rätt välbekant känsla den här kvällströttheten, och det är inte värre än vanligt. Jag har alltid varit en morgonmänniska och helt värdelös på att vara social, trevlig och inspirerad på kvällarna. På hösten blir det inte precis bättre och det blir inte många knop uträttade när väl mörkret dragit in om kvällarna. Men ni skulle se mig tidiga morgnar, då går det undan vill jag lova, mycket blir uträttat och fylld av inspiration kan jag vara både trevlig och social. Av någon anledning brukar mina hundar följa mina vanor och vara kvällströtta de med, man blir väl som man umgås förmodligen. Eller så beror det på att de gått upp tidigt och hängt med mig på diverse jobb och aktiviteter under dagen så de är trötta och nöjda när de kommer in. Rent av slutkörda enligt slottsherren fast det tror jag inte riktigt på. Nöjda med dagen viker de hur som helst ihop sina mjuka kroppar och rullar ihop sig som rävar efter att de gett mig tröstande pussar och extra kärlek utan att jag egentligen varit behov av tröst eller förtjänade det. Inte så att jag ville visa det i alla fall men hundarna vet och känner ändå och överöser mig med ömhetsbetygelser när jag behöver det som mest. Det är en av de fina sakerna med hundvänner. Den villkorslösa kärleken.
Idag blev det Mer som fick jobba mest under arbetsdagen då han fick ta rollen som sig själv och agera spaniel på jaktstigsträningen. En tacksam och okomplicerad arbetskamrat att ha med sig, han jobbar på utan att protestera och frågar inte ens efter rast, fast han hade nog gärna sett att han hade fått lösa apporteringsuppgifterna istället för retrieverhundarna. På förmiddagen innan jaktstigen var det kursstart för en annan grupp. En lite annorlunda kurs med bara fyra deltagare där vi hamnar någonstans mitt emellan privatträning och kurs. En kursform som jag tror kan bli riktigt trevlig och som ger gott om tid till praktiska övningar, diskussioner och resonemang mellan övningarna. Och gofika förstås. Första träffen och introduktion var idag som sagt och sedan kommer gruppen att träffas en gång per månad i höst och sedan fortsätta hela våren. Förhoppningsvis avslutar vi sedan tillsammans på en praktiskt jakt till nästa säsong. Något att se fram emot. Fast i lagom dos för det är många dagar att ta tillvara på innan dess som jag inte vill missa. För som Gerda Antti, min favoritförfattare, säger så är ju trots allt dagen idag det viktigaste vi har att ta itu med. Så längta framåt bör man förmodligen göra med måtta och förstånd. Nu ska jag sova några timmar och vakna pigg och utvilad imorgon och se tillvaron i ett klarare ljus.
