It is always darkest before the dawn

Det knaprar och tuggas runt om slottet ikväll. Hundarna har fått benknotor att sysselsätta sig med i novembermörkret. Förvisso knaprar det lite mer diskret på andra håll i slottet med, fast det hörs först när hundarnas gnagande tystnat, ungefär lagom till vi ska gå och lägga oss. Då hörs de små grå inneboendes tuggande plötsligt tydligt runt omkring i slottets väggar och jag undrar om vårt hus kommer att falla ihop likt ett korthus en vacker dag när väggarnas innanmäte är uppätet av de objudna hyresgästerna. Vi borde skaffa den där katten nu. Eller två katter.

När jag lagade mat ikväll använde jag den sista squashen från årets odlingar och de sista tomaterna åkte med häromdagen. Det är inte så dåligt ändå att ha haft färska grönsaker en bit in i november. Annars är det näst intill slut nu, växthuset är tömt och i köksträdgården återstår bara persilja, några andra örter och fem purjolökar. Inne finns det däremot lite kvar än, några burkar av inlagd slanggurka i kylskåpet och gul lök som jag omsorgsfullt torkade i somras ligger i en gammal gjutjärnspanna på vedspisen. Till våren hoppas jag komma igång tidigt med lite sallad och spenatodling. Växthuset står ju på plats till kommande säsong så det borde låta sig göras. 

Vissa saker, som trädgårdsodling och hundträning kan vi som tur är sysselsätta oss med trots alla indragningar och nedstängningar som pandemin innebär. Fast trädgårdsodling i mitten av november passar sig inte så bra förstås. Hundträning däremot passat utmärkt även regniga grå novemberdagar. Det är tur tänker jag. Hundar är förvisso inte allt i livet men de gör livet helt. I alla fall lite helare nu när annat inte går riktigt som det ska och tillvaron ställs på ända. Själv har varit ute och tränat hund i regnet hela dagen. Egna och andras, med pandemin på behörigt avstånd. Det är friskvård att vara ute och friskvård att umgås med djur och människor och ett sååå välbehövligt avbrott från allt annat. Jag tror faktiskt att det regnade mer eller mindre hela dagen idag men jag märkte egentligen inte av det förrän jag kom in och insåg hur blöta kläderna var. Det är ett bra mått på att det varit en bra dag tänker jag och att jag varit fokuserad på uppgiften och inne i ”bubblan”, där jag bör och ska vara när arbete och träning pågår. Det är väl också ett bra mått på att kläderna jag har fungerar som de ska för all del. Eftersom inte vätan trängt igenom och stört mitt fokus. Det går inte att komma ifrån att bra kläder är väldigt viktiga när man spenderar hela dagarna utomhus. Jag försökte mig på att ta en selfie idag tillsammans med hundarna med. Jag tänkte att det kunde pigga upp lite. Det var innan regnet började tror jag för jag kan inte minnas regndroppar på mobilskärmen. Däremot minns jag det stora antal försök jag gjorde för att få till en bild. Resultatet ser ni ovanför blogginläggets rubrik. Jag hade tänkt mig ett annat resultat men någonstans infann sig ändå känslan i fotot. När jag tittar på bilden ser jag att det är jag och min hund så som jag upplever oss tillsammans. Rufsiga, lite ostrukturerade och väldigt nära varandra. Bruna Mer är clownen i mitt liv, han som till stora delar hjälpt mig att släppa på kontrollen och låta hunden och vinden vägleda mig. Att våga lita på hans kunskap och släppa taget lite mer. Jag har lärt mig massor av honom, ovärderlig träning och erfarenhet av spanielarbete har han gett mig, och mängder av jaktsituationer där jag har hänförts och förfärats, ryckts med och blivit biten för livet av jaktformen. Ibland när jag är lite sliten tänker jag att det skulle vara skönt att bara ha retrievers, lite lugnare och lättare att koncentrera hundträningen till en ”gren”. Men i ärlighetens namn har jag svårt att tänka mig ett liv utan en cocker nu. Eller ett liv utan många cockrar förresten.