It’s a new day. It’s a new dawn. I’ts a new life. And I’m feeling good. I’m feeling good.
En vacker solnedgång i går eftermiddag gjorde att ljuset höll sig kvar lite längre än väntat och jag fick tjugo lediga minuter jag inte hade räknat med efter jobbet innan mörkret föll. Eftersom jag fann det bäst att utnyttja den ljusa tiden så mycket det bara är möjligt tog jag unghunden med på ett kort träningspass även om det var betydligt mer lockande att gå in i värmen istället. En stunds basicträning i björkhagen med fem skick ”bakptur” diagonalt i terrängen, en linje och en avslutande kort markering blev det. Det var vad vi hann med. Engagemanget i träningspasset var kanske inte helt på topp. Hagen var blöt och klafsig och leran skvätte när unghunden galopperade efter apporterna. Och nästan mörkt som sagt. Men vi gjorde jobbet i alla fall och fick fem lyckade repetitioner på ”ut” och vi var betydligt mer engagerade än vad vi varit om vi stannat inne och dammsugit. Träningspasset fick mig att tänka på om man verkligen måste vara på topp i varje träning. Är det nödvändigt att vara riktigt sugen jämt? Märkbart nöjd med mitt beslut att gå ut och få träningen gjord trots en viss motvilja, fem ”ut” repetitioner är åtminstone fem mer än inga ”ut” alls, hällde jag upp te i en stor mugg när jag kommit in och torkat leran av hunden. Och jag lovar, teet smakade garanterat minst dubbelt så gott efter träningspasset som hade gjort utan träningen.
Träningen i det sista dagsljuset gjordes på bekostnad av varvet jag hade hunnit dra med dammsugaren i slottet. Som en nödlösning tog jag ett varv över golvet med torrmoppen och resultatet lät inte vänta på sig. En hel skyffel med dammråttor, hår och grus. Så kan det se ut i ett jägar och hundhem mitt under jaktsäsong då tiden prioriteras till annat. Jag tror det är sunt egentligen, även om inte är så trevligt att trampa runt bland grus och dammråttor.
