”It’s a strange world”
Grillen är tänd igen. Det blev ännu en kväll. Solen har dykt ner bakom trädtopparna och Daniel Norgrens röst ekar i skymningen över fälten. Vi trivs.
Så var hösten ett faktum och stearinljusens tid här för att stanna för en längre period. Snart är det dags att plocka fram ficklampor, pannlampor och blinkahalsband med men jag vill inte erkänna det. Som vanligt lär jag stå oförberedd och överraskad utan några batterier eller fungerande lampor hemma när jag väl behöver ha dem. Jag vet att man kan förbereda, preparera och planera men det har aldrig riktigt legat för mig. Jag är mer en sista minutens människa som inte får saker gjorda förrän det är absolut nödvändigt eller till och med i kanten på försent. Finns det bot och bättring för sådant? Ärligt talat vet jag inte det, kanske är det bättre att bara acceptera. En vän till mig som var halmslöjdare förr vet jag gjorde tomtar på sommaren och midsommarstänger i december. För att ha allt klart i rätt tid. Jag beundrar henne för henne skicklighet i hantverket och för konsten att planera och tänker på samma gång att det är en förfärlig tur att jag inte blev halmslöjdare för då skulle människor behöva julpynta med midsommarstänger.
Det är oroligt i flocken nu. Fröken Vi ”peaker” sitt löp och hanhundarna vet inte riktigt vilket ben de ska stå på. Jag är tacksam för bra högtalare och Daniels ljuva stämma som gör min hörsel något avtrubbad. Lakrits och Mer kan inte äta sin mat så det är verkligen högt vatten just nu, den gule däremot tycker uppenbarligen att mat är viktigare och äter som vanligt om inte söta Rota hinner komma åt hans skål först. Rota är rolig, charmig och inställsam lurar hon skjortan av både den gule och mig. Hon skvallrar och talar om när något är tokigt. Så till den milda grad att de andra hundarna lämnar sina platser för att kolla vad som står på medan hon kvickt knycker en av deras bäddar. Hon lyckas med mig mig, pockar och försöker och får mig att förstå att jag måste öppna kylskåpet. Frågande tittar jag på henne med kylskåpsdörren på vid gavel och undrar vad hon vill. Fel dörr menar hon och viftar uppoffrande lite extra på den glada cockersvansen. Då fattar jag. Det är frysdörren som gäller. Där inne förvaras emellanåt ”kongarna”, med frusen mat inuti, det vet hon den lilla cockerråttan och steppar förnöjt framför mig när jag drar ut en fryslåda. ”Precis så” säger hon, ”precis så vad det jag ville du skulle göra” säger hon och traskar malligt iväg med den ljusblå kongen medan den svarta labradorvalpen inte har förstått någonting alls mer än att det luktar gott. ”Its a strange world” sjunger Daniel och jag håller med, på så många plan.
