It´s early days
Med ett visst vemod konstaterar jag att sommaren verkligen är över nu. Augusti är i och för sig inte slut än men vindarna har vänt så att säga och september kommer obönhörligen allt närmare i rasande fart. Märkligt nog känns det just nu som att det blir skönt, lite uppskattad nedvarvning om kvällarna när mörkret kommer och betydligt bättre temperaturer för att kunna jobba ordentligt med hundarna. Vädrets omslag tillsammans med andjaktspremiären satte hösten på kartan ordentligt och det känns helt okej. Jag är beredd att tackla en lång höst, en kall vinter och kylslagen vår om det skulle vara så men jag längtar redan lite efter nästa sommars högsommarvärme…
Hundar längtar inte. De är våra bästa läromästare på att vara i nuet, enbart nuet och hantera just bara det. Jösses vad jag har att lära av dem. Fast jag undrar ändå om de inte kan längta lite? I alla fall i den stunden då de inser att något kul snart ska ske och förväntan stiger. Det måste väl vara en sorts längtan det med? När vi skulle iväg till den första andjakten i helgen var hundarna lika uppspelta som de brukar vara när vi packar bilen och de inser att de ska få följa med men ovetande om att det var just jakt på gång. Happy, happy oavsett. När vi kom fram till samlingsplatsen anade de ännu inget fast det tog sannerligen inte många sekunder innan de insåg att något särskilt var på gång efter att vi öppnat luckan på bilen. Det går inte att lura dem. Jaktdagen var en fullträff såklart och bara det att kunna vara igång igen med tanke på coronaviruset kändes alldeles fantastiskt. Sådant som man förut tagit mer eller mindre för givet uppskattas extra nu då inget varit helt självklart. Stämningen var god och avslappnad och både hundarna och vi själva var lyckliga och nöjda. Alla hundarna fick vara med under dagen, någon sorts rättvisa måste ju ändå finnas, fast valpen Min fick nöja sig med att mingla bland människor och hundar i pauserna. Något hon såg ut att trivas bra med. Trötta och nöjda kom vi hem fram emot kvällen igen och efter lite översyn av hundarna och utfodring la de sig snart tillrätta och sov gott. Alla utom Min då som hade lite energi kvar att göra av med. Hon förbrukade den på diverse saker inklusive mitt tålamod men jag gillar henne skarpt ändå. Hon är den typen av valp som är oerhört charmig och nära men ändå inte har långt till ett hyss. Jag riktigt ser hur det lyser i ögonen på henne när hon skannar rummen för att leta upp något hon kan ge sig på. Och hittar på gör hon. Men till sist orkade inte heller hon längre utan somnade raklång på köksgolvet och jag kunde pusta ut.
Lilla Rota har hamnar lite i skymundan på bloggen nu när valparna är här. Det blir lätt så när små svarta elände tar både tid och rum i anspråk. Men hon är inte åsidosatt på något sätt den lilla bruna, hon syns bara inte på bloggen så mycket för närvarande. Träningen med henne går framåt, vi tog faktiskt ett ordentligt steg i rätt riktning efter löpet så som jag hoppats på. Hon känns lite mer mentalt rejäl nu tycker jag. Tåligare och mer mottaglig för tillsägelser när de behövs. Och det gör det såklart emellanåt med en ung cocker som innehar en stark jaktlust. Det kan lätt bära i väg om jag inte är uppmärksam. Receptet mot det nu och ett tag framöver är bland annat att jag lägger mycket fokus på fotgåendet och egentligen vanlig vardagslydnad. Jag vill ha henne ordentligt in i boxen. I sökträningen gäller samma box och för att kunna förhålla oss till den på ett bra sätt släpper jag henne inte i marker där jag inte kan se henne. Det är planen i alla fall. Risken att något ska gå fel om hon stöter en fågel, eller ett rådjur skuttar upp(hon gillar klövvilt lite i överkant), är betydligt större än chansen att det blir rätt så jag ser helt enkelt till att inte sätta oss i den situationen. Jag försöker planera träningen så jag ska få de lyckade resultat jag vill ha innan hon utsätts för sådana störningar. De jag nu kan förutse i alla fall. Det finns en poäng i att inte ha för bråttom ur en övning. Det är ingen brådska att ta sig vidare och med många bra och lyckade repetitioner är vi bättre förberedda och betydligt säkrare när störningarna dyker upp. Den träningen och tryggheten vill jag försöka ge Rota. På jakten fick hon följa med på eftersök, gå fot intill mig tillsammans med Bäst och söka där det fanns lämpliga terrängavsnitt. Hon stannade spontant i skottet som kom när hon sökte, duktig hund, och visade stort intresse då en skadad and dök i vattenkanten. Jag känner mig hoppfull och nöjd med henne och jag tror det kan bli en riktigt rolig höst tillsammans med Rota. (jag lär säkert få en hel del grå hår och svära många gånger med, Rota är ju trots allt en cocker)
