It’s not a mistake, it’s an experiment

Yogamattan utrullad. Teddy Swims i radion. Ett mjukt gymnastikpass på mattan till rytmen i Teddys låt. Sex och en halv plusgrad på termometern. Ett glatt skutt från vinter och minus tio till det här. Skurhinken plockas fram och förbereds, redo att möta lerans återkomst och ett lager av ulltröjorna läggs åt sidan. Det är snabba vändningar med den västsvenska vintern och svårt att hänga med i svängningarna. Lite tisdagströg start idag. Men så gick jag ut med första gänget hundar och hörde talgoxen! Dess löftesrika stämma inne bland träden. Magi! Ren och skär magi! Och en första liten försiktig vårkänsla börjar bubbla inombords. Ljuvligt.

Hundarna har nog också vårkänslor. Eller känslor åtminstone för två av dem har börjat löpa. Tacksamt nickar vi mot varandra slottsherren och jag och mumlar att det var väl ändå förbaskat praktiskt att två av de tre tikarna vi har som kan löpa valde att gör det samtidigt. En underlättnad rent logistiskt. Praktiskt också med att tanke på att löp nu är bra för då ligger hela våren fri sedan. Mindre praktiskt när jag tänker på att det förmodligen innebär att det blir löp igen mitt under våra två semesterveckor i sommar. Naturligtvis har också alla fördelar en baksida. Att semestra med ett helt gäng hundar av blandade kön med höglöpande tikar mitt i är inte att rekommendera. Men den dagen den sorgen. Som tikägare får man helt enkelt stå sitt kast.

Lass fick ett kort träningspass på eftermiddagen. Det underbara ljusets ljuva återkomst ger dagsljus till en stund efter fyra vilket öppnar upp möjligheter för små träningspass efter jobbet. Jag får ta mig själv lite i kragen bara, skärpa upp mig och gå ut direkt och inte ge efter för min inomhuslängtande kropp som skriker efter en stol att sitta på, te och macka i bakgrunden. De ljusa minuterna är allt för värdefulla att avstå tänker jag och hänger på Lass ett knallorange koppel. Hon verkar gilla det, bär upp kopplet som det vore ett vackert halsband men förmodligen är det inte kopplet det handlar om utan malligheten hon känner över att vara den utvalda. Den som ensam får följa med mig ut. Den känslan gör gott för hela träningspasset. Hon, den utvalda, är koncentrerad och uppmärksam på mig och gör alla rätt. Okej, skönhetsfläckar finns men de ligger mer på mitt ansvar än hennes. Från att tidigare kunnat reta gallfeber på mig med sin egensinnighet och uppfinningsrikedom har vi landat i något jag inte trodde skulle ske. Vår tidigare ”love and hate” relation har blivit mer av en ”love and love” relation. Vi håller till och med på att bli förtroliga med varandra. Förvånad över utvecklingen för jag tvivlade rätt rejält över möjligheten till den vändningen. Här är vi nu i alla fall och jag skyndar mig att skriva ner det för att minnas känslan och lyckan i det så jag kan plocka fram det och se tillbaka en annan gång när jag sliter mitt hår för att monstret återuppstått eller om jag händelsevis får en ny valp med en liten inneboende rebell inom sig. Då ska jag plocka fram mina gamla texter och se tillbaka tänker jag, dra på munnen och le åt det och tänka att allt ordnar sig med tiden. Förutsatt att jag orkar ge det närmare ett och ett halvt år eller så.