Ja inte vet jag
Jag avslutar en timmes morgonpromenad tillsammans med flocken med en smoothie på den daggvåta gräsmattan. Ännu ett par regnskurar föll igår. Om årets april var ovanligt torr så känns årets maj ovanligt blöt. Hittills i alla fall.
Att ta hela hundflocken på promenad är trevligt och smått krävande. Att umgås med ett helt arbetslag samtidigt kräver sin ledare och en flock sin herde. Med några unga nya förmågor i gruppen som gärna hittar nya infallsvinklar och spännande arbetsuppgifter lite när som helst blir det stundtals lite komplicerat att behålla lugnet och balansen som ledare. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Men det är givande med såklart, och intressant. Hundarna är mina projekt, var och en av dem, och en källa till så mycket glädje och personlig utveckling för mig. Vi kommunicerar och skapar relationer och jag fascineras av skapandets kraft på flera plan. Är det då inte meningen med livet tänker jag ? Ge mig några hundar, ett papper och en penna, en bit jord att odla och en stund i naturen så är jag nöjd och tillfreds.
Men som många andra drivs jag en del av prestation jag med. Av att saker måste utföras, visas upp och bekräftas. Utan det är man kanske ingen. Jag kan som andra känna frustrationen bubbla i mig när det inte går som jag vill. När fasaden rämnar och prestationen uteblir. Jag vill inte visa upp en sämre sida eller en olydig hund. Såklart. Men jag gör det ändå. Någon säger till mig att man inte heller har råd med sådant när man jobbar med hundar och människor, att det ger dålig marknadsföring och uteblivna kunder. Jag tänker att det är en märklig och sorglig värld vi hamnat i när prestation och resultat får väga så tungt och ges så stor plats. Om det stämmer. Lite arg blir jag med. För det är ju långt ifrån hela sanningen.
Mycket tankar och funderingar om mål och visioner har jag också. Mätbara, tidsbestämda mål med tydligt avprickade delresultat. Det är bra med mål och tydliga sådana, jag jobbar med och mot målen jag med men prestation som kommer på köpet kan kväva mig. Det tar udden av det roliga. Jag vill byta ut mål mot dröm, och ha en dröm att sträva mot där skapandets kraft får vara en stor del. Det blir mindre prestation än utstakade mål, diagram och mätbarhet. Hur väl strukturerad jag än vill vara så passar mallen mig inte. Lika lite som ovillkorlig lydnad i hundträningen. Kommunikation, förståelse och kreativitet vill jag se och inte en initiativlös jycke som fastnar och inväntar mitt nästa drag. Så borde jag då inte heller klaga och måla upp katastrofbilder för mitt inre när pocketcockern fixar sig en egen jakt efter fasantuppen när hon blev kvarglömd i slottsträdgården. Det är mycket nu tänker och försöker se fördelarna i en starkt jagande hund med förmåga att ta eget initiativ. För det var väl ändå det jag vill ha?
Fotograf till bilden på ljuvliga lilla Kopparhults Hyss 7 månader är Helena Ottosson
