Ja men då så
En förkylning är verkligen ingenting, det är bara en mycket liten fis i rymden i jämförelse med mycket annat. Ändå kände jag mig rätt risig idag. Ynklig rent av. Men det var inget frisk luft, ett par Alvedon och en stunds arbete utomhus inte rådde på så en bit in på dagen var jag rätt okej. Ett mindre bakslag blev det dock senare när jag klev över tröskeln in i kylan i slottet efter flera timmar utomhus. Jag såg fram emot att sjunka ner i soffan med en filt med temuggen bekvämt placerad på bordet intill men eftersom kaminen stannat medan jag varit ute krävdes det lite fler åtgärder och mer kläder innan det. Vår pelletskamin fullkomligt äter brännare och det var det som hänt nu igen. Som tur är har vi lärt oss att alltid ha minst en hemma i reserv så vi(läs slottsherren) kan byta när det behövs. Nu behövdes det men fick vänta till slottsherren var hemma från jobbet. Sedan gick en av huvudsäkringarna ute i proppskåpet i stolpen med, det har vi också lärt oss att det händer ibland så vi har extra huvudsäkringar hemma att ta till när halva slottet släcks ner. Dem kan jag byta själv. Ha! Men det är sådan här krånglande saker som får mig att uppskatta det varma halvåret ännu mer. Så enkelt och lätt allt är då när man tänker efter. Sexton exemplariska grader är min idealtemperatur, alldeles lagom till långbyxor och en tjock tröja och varken för varmt eller för kallt för att träna hundar och jobba utomhus. Idag var det lite knepigare, två minus och lite vind, otymplig vinterjacka, rejäla tumvantar och förkylningen så idag funderade jag lite extra över mitt beslut med att ha fyra unga hundar samtidigt.
Min dagsform gestaltad av Snobben
Min hundar tar väldigt liten, för att inte säga ingen hänsyn till min sämre dagsform, snarare tvärtom. De är inte sena med att ta tillfället i akt och flyta iväg på lite allehanda egna uppdrag när inte jag håller skärpan uppe. Det är inte för att trotsa eller jävlas såklart, de bara gör som hundar gör men jag kan inte låta bli att tycka det kan vara aningen utstuderat ibland. Nästan som det var genomtänkt och planerat. Lass var sugen på att jaga en av kaninerna och lilla Till proppade i sig frusen kaninlort och hjortbajs så det nästan sprutade ur öronen på henne. Vad är det som gör att skiten förvandlas till högklassiga delikatesser så fort den frusit undrar jag? Unga Pal ville gå halva hunden före mig, minst, när jag tog honom och Besta för en eftermiddags rastning och vi skulle transportera oss en sträcka på grusvägen, och Besta kunde omöjligt sluta studsa som en känguru av pur glädje bara av att få gå med ut. Jämmer. Men i morgon är en annan dag tänker jag. Förhoppningsvis en mindre förkyld med mer ork men med lika pigga hundar.
