Jag ber dig, ber dig nu, sträck ut din kärleksfulla hand..
Vardagsmorgon. Den första efter julledigheten och på det nya året. Vintern har kommit och jag drar på mig ullunderställ under glesbygdskavajen. Äntligen lite rutiner igen tänker jag och välkomnar den snötäckta vardagsmorgonen medan jag häller tevatten i muggen.
Idag ska jag ta emot privatelever i snön, fortsätta jobba med pappershögarna inför bokslutet och röja vidare i det nu nästan tomma rummet där butiken huserat tidigare. Jag behöver sätta fart för på lördag ska det bli kurs med afternoon tea efteråt och då behövs rummet. Allra helst städat och klart. Jag ser framför mig hur jag målat en av väggarna djupt mörkgrön som kontrast till de vita träväggarna och hur stora canvastavlor med motiv på våra hundar från jakter pryder väggarna. Alla fönster är nyputsade, en eld i en kamin brinner i ena hörnet och ett rustikt bord står dukat över en matta som i sort sett täcker hela golvet. Det är bara att sätta igång med förverkligandet med andra ord.
Jag hoppas på ett snällare 2025, ett vänligare mer ödmjukt klimat, mindre konflikter och mer omtanke. Att mer mjuka värden får ta större plats. Men morgonens första nyhetssändning från den stora världen möter mig med en mindre kalldusch. Ett misstänkt terrordåd i New Orleans då en pickup kört rätt in i en nyårsfirande folksamling och dödat femton människor och landssorg i Montenegro efter att en man skjutit ihjäl tio personer på en restaurang. Bland annat. I den lilla världen här hemma ska vi i alla fall försöka motverka med snällhet och omtanke så mycket det bara går. Vänliga ord och vänliga gester.
Ett annat av januaris projekt här är Lass vidare utbildning. Lass är i och för sig alltid ett projekt helt oavsett månad på året. Hon är sådan av sin natur, Lite för smart och lite för stark för att tillvaron med henne ska vara så där avslappnad och okomplicerad som jag egentligen önskar. Hon är min goda vän och utmaning i en och samma skepnad. Julledigheten har gjort henne lite väl gott tror jag, det har blivit lite för många skinkbitar och lite för mycket frihet, nu ska vi hitta tillbaka in i formen på flera fronter. Jag kommer att få jobba på det, jag vet och jag vill, så jag försöker intala mig att just det här och just den här lilla hundens personlighet är det som är tjusningen med hundträning men jag är inte het övertygad än. Det är nig tur att jag har motpolen Pal, han som tittar på mig med tindrande ögon och glatt ställer upp på allt jag ber honom om utan fundera över om det kan vara lönande eller inte.
Det blev så lugnt och stilla sedan snön kom. Som om allt stannade upp ett ögonblick eller två. Ingen vind, ingen nederbörd och inga kraxande korpar mot himlen. Jag undrar var de håller hur nu, uppflugna under några grenar i en tät gran i skydd mot kylan kanske. Här blev det extra lugnt och stilla med snön eftersom nyårsgästerna åkte strax förre snöfallet började. Även om det bara var två människor och ett gäng hundar blir skillnaden påtaglig. De tyckte nig den inneboende katten med för han har hållit sig undan och inte rört maten men i lugnet idag har han vågat sig fram och tömt hela matskålen. Han är som en skuggfigur, han finns här men syns inte riktigt till. Jag anar honom ibland, känner hans blick mot och kan se honom sitta och någonstans och spana på behörigt avstånd när jag vänder mig om. Men inte mer än så. Inte än.
