Jag förlorar lite varje gång
Vädret! Hur är det ens möjligt. Varma vårvindar sköljer in över oss, solen lyser från klarblå himmel, termometern tangerar min ideal temperatur sexton grader och humlor surrar i krokusen. Tranorna är här också och de välbekanta skränandet fyller mig med välbehag. Ett helt underbart ljud att höra tidigt i mars. Längre fram på sommaren händer det att jag blir lite mer tveksam till det. Ljusa sommarnätter med sovrumsfönstret öppet mot fältet är jag inte alltid lika imponerad över tranornas trumpetande men valet är ändå lätt för jag skulle inte vilja vara utan dem. Jag vänjer mig med, efter att ha bott grannar ett tag brukar jag inte störas av dem mer. Just nu bara glad.
Första hunden ut idag blev Lass. Jag fortsätter med sökträningen. Vi tar oss. Den väldigt pyttelilla minidummien med kaninskinn på mitten har visat sig vara en hit. Den kräver mycket noggrant nosarbete för att låta sig finnas och är så liten och lätt att jag diskret kan kasta ut den i marken utan att Lass ser eller hör det när jag tycker hon behöver få hitta något. Dessutom blir hon själaglad när hon hittar den vilket i sin tur gör hennes sökarbetet än mer engagerat. Win win med andra ord. Hon är verkligen festlig när det är bara hon och jag, så mycket ”med mig” och så rolig att jobba med. Det ser annorlunda ut så snart vi får konkurrens och störningar. Jag vet att jag behöver jobba igenom det med men vi får ta en bit i taget. Jag förlorar lite varje gång jag tar för stora steg och sätter henne i för stora sammanhang. Det är bara att inse. Vi fortsätter på den inslagna vägen och bygget mer tillit och mer lydnad. Sedan så. Jag tänker som så många gånger att det är ”stage not age” som gäller. Hundens ålder är bara en siffra och knappt det, det hjälper överhuvudtaget inte hur många år den är om den inte är redo för uppgiften. Förresten. När jag tänker på ålder kom jag på att det är Pals ett årsdag idag. Hipp hipp hurra!
Valparna har fått vara ute. Mamma My har nästan stängt mjölkbaren och nya och andra äventyr väntar valparna. Igår och idag lekstund i solen på trädäcket utanför dörren och besök. Glada frimodiga valpar, så långt jag kan se det, roade sig kungligt med gästerna i vårvärmen. Så många nya dofter att ta in, bruna eklöv att bära om kring på, jeans att bita i och skosnören att dra i. Drömläge för ett gäng fem veckorsvalpar. Verkligen perfekt med vädret, så skönt att kunna släppa ut dem medan jag mockar skit och torkar kiss från valphagen. Allt är så mycket mer med dem nya, aktivitetsnivån, nyfikenheten, mängden mat och storleken på kisspölarna. Allt är alltså precis som det ska vara.
Mitt under valpbesöket hände det oväntade den här varma helt vindstilla garanterat åskfria marssöndagen. Strömmen gick. Inte hela världen i värmen mitt på dagen men ytterligare en påminnelse om hur beroende man och är. Och sårbar. Inget kaffe eller te till fikat. Det fick bli öl till muffinsen för det var vad som fanns. Inte kunde jag fixa det jag skulle via datorn heller och nytt skurvatten till valphagen var inte att tänka på. För rätt längesedan tog jag beslutet att varken ha mail eller sociala medier i min mobil. Det enda jag har där förutom vanliga sms är messenger. Och väder apppen. Ett beslut jag varit mycket nöjd med tills idag med strömavbrottet för där tog det stopp. Skönt i och för sig men opraktiskt när det blir strömavbrott en hel dag. Nu var det inget mer akut än att det kunde vänta men jag förstår ju att det kan komma att blir problem om det skulle bli fler långa strömavbrott andra gånger. Jag behöver tänka över det här. Eftersom vädret var het strålande och strömavbrottet begränsade planerna här hemma stoppade vi alla hundar i bilen och gjorde en utflykt upp till Risveden. Utan fika tyvärr, på grund av strömavbrottet. Mer öl kändes inte aktuellt. Vi gick till favoritsjön. Alla hundar fritt fast naturligtvis under uppsikt. Vilken magi och ynnest det är med detta stora skogsområde långt bort från allt. Bara vindens svaga sus tillsamman med tinnitusen och ljudet från ett flygplan väldigt långt borta. Framme vid sjön gissade vi vem som skulle var försten i och båda hade rätt. Pal kastade sig i vattnet och inledde där med vattensäsongen. På land springer han en halvmara varje dag, minst, här nöjde han sig med simborgarmärket men jag tyckte det var på tok för mycket det med. Otvivelaktigt kommer det bli kul att börja vattendirogreingsträningen med honom längre fram. Får se om han blir lika självklar i det som det känns. Alla de yngre badade medan de äldre mer förståndiga höll på sig på land med oss. Med ålderns rätt eller ålderns förstånd eller vad det är. Smart i alla fall. Av de äldre. Sedan hände det andra märkliga den här dagen. När vi lagom skulle samla ihop hundarna och ta grusvägen tillbaka mitt i skogen där vi stort sett aldrig möter någon och särskilt inte sent en söndagseftermiddag när solen är på väg ner kommer det ett par gående. Vi visslade in hundarna och hängde koppel på nödvändiga delar av dem när vi såg att det var våra grannar. Lite komiskt faktiskt, att vi åkt långt upp i skogen till en av alla de avlägsna platserna som finns att välja på i det jättestora skogsområdet en mil hemifrån för att möta våra grannar. Av alla platser och av alla människor tänker jag. Visst är det lite märkligt. Slumpen eller ödet eller vad det nu är. Fast mest handlade det väl om en magiskt vacker marssöndag och en otroligt vacker plast i skogen vid en sjö som vi alla kände till förmodar jag. Men ändå.
Hemma igen var det dags att ta tag i rengöringen i valphagen igen samt matning och pyssel med de små. Slottsherren tände grillen och det blev grillade hamburgare till söndagsmiddag. Fint så och bra att vi hade grillkol hemma så vi kunde få till något att äta som inte krävde el. Lagom till glöden var perfekt kom strömmen tillbaka men hamburgarna smakade bra helt oavsett.
