Jag fryser om din händer

När jag kommer tillbaka in i köket möts jag av gulliga Lillie, mamma Vi och den gula valpen. Svansarna svänger intensivt på Vi och valpen medan Lillies svans ser något anspänd ut. Då ser jag det. Hon  har en brödkant i munnen som hon definitivt inte vill dela med de andra två. Jag lockar henne till mig och monterar loss den från hennes huggtänder, för den sitter verkligen fast, medan de andra två nyfiket tittar på. Jag grälar lite på Lillie med för den där brödkanten låg på köksön när jag senast såg den och var verkligen inte avsedd för självservering. Lillie släpper motvilligt efter. Jag kan förstå henne, surdegsbröd från Nordpolens stenugnsbageri är allt svårslaget.

Jag plockade en påse trattkantareller igår igen. Tänkte att jag skulle tagit hem årets sista gula en gång till innan frosten tar dem. Men någon annan hade hunnit före. De gula jag reserverat på promenad tidigare i veckan var borta. Det blev trattkantareller istället. Hemma med dem placerade jag den på skärbrädan för att rensa, en liten mätarlarv som sökt skydd bland svampen kravlade iväg längs köksön. Jag stod med min renskniv i handen och tänkte att jag borde stoppa larven. Dela den i två delar för jag vill inte ha insekter inomhus. Men det tog emot så i stället samlade jag ihop den tillsammans med svamprenset och la den försiktigt i kompostpåsen av papper. Det kändes bättre så. För mig. För larvens del vet jag inte riktigt. Är inte säker på att den finner någon lycka i att spendera reste av livet i en kompostpåse med matavfall. Ibland fattar en felaktiga beslut för att slippa obekväma sådana.

Idag har det kommit snö i Sverige. Höstens första här söderöver. Fast den höll sig i de östra avdelningarna och hamnade aldrig här. Möjligen att några små kornlika snöflingor i förskingring tog en liten omväg över oss på dagens kurstillfälle. Men de var få. Och mer än så blev det inte. Däremot var det svinkallt och fullt påklädd med alla lager kläder jag kunde tänka mig undrade jag igen hur jag ska klara en riktigt vintern. Det här är ju ändå bara en liten försmak av vad som komma skall. Hur som helst blev träningen bra. Vädret var okej trots bitande vindar. Jag klarade mig undan utan frostskador. Som alltid kunde det varit mycket värre. Vädret. Hundarna var glada. Rent av till och med uppiggade av det kyliga vädret. Några av dem tog sig till och med ett bad och då frös jag lite extra. För deras skull. Efteråt hade vi Afternoon tea med nybakade scones och annat gott i slottsvärmen. Jag måste ändå säga att det finns vissa fördelar med iskalla novemberdagar för aldrig någonsin smakar väl te och nybakade scones så bra som då. Det får jag ge vintern. Vi hade en fin gemensam fikastund med trevligt eftersnack medan tårna sakta tinade under bordet, kinderna hettade av temperaturskillnaden och värmen steg i kroppen. Nu gjorde det mig inget att mörkret smög sig på tidigt. Bara glad att få vara inne i värmen och det ombonade, glad över att slottsherren skött markservice med hundflocken hela dagen så jag med gott samvete kunde dra mig tillbaka till värmen vid köksspisen, med valpen vid fötterna och Ane Brun i högtalarna. Somliga dagar är en extra tacksam att ha tak över huvudet och en fungerande vedspis. Särskilt nu när värmepellets till kaminen inte går att frambringa. Och ett en dessutom var klok nog att låta sotaren se över den gamla köksspisen sist han var här fast att vi egentligen inte använder den längre. Trodde vi. Tiderna är annorlunda nu. Temperaturen med sedan några dagar tillbaka.

Några av småvalparna gjorde viktkontroll idag. Den pekar stadigt uppåt. Sjuttonhundra gram för de tyngsta. De andra strax därefter. Smakportioner har serverats, det går både bra och dåligt. Mammas mjölk och värme är så mycket bättre men de tuggar och äter. Smackar ljudligt och sätter i halsen ibland. Det är mycket som ska läras. De har toalettlådor nu också, med halmpellets och det händer att de kissar i dem med. Fast något system eller känsla finns inte hos dem än. Det mesta styrs av tillfälligheter och vettig planering från vår sida, därför står toalettlådorma just nu alldeles nedanför biabädden de sover i. Så de hamnar i toaletten direkt efter att de vaknat och kliver upp tänker vi. Jag tror det är en bra plan.

 

“Jag fryser om dina händer. När du ler blir jag varm av dig.

Du är glädjen som allting tänder och ångesten på min stig.

Så rik är jag vorden och väger en värld sen jag blivit din

-så fattig att jag inte äger en droppe blod som är min.”

/Bo Bergman

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top