Jag låter oss hållas

Åh så roligt säger de två valparna när jag öppnar dörren ut mot mörkret och regnet innan de glatt skuttar ut. Ska det verkligen vara nödvändigt undrar Lyra och vänder för att gå in igen. Själv är jag någonstans mitt emellan. Det finns helt klart mer inspirerande väder och morgnar men det duger fint ändå. Jag ser fram emot den nya dagen. Regn och mörker eller inte. Men lite av valparnas entusiasm i den arla morgonen hade jag inte tackat nej till.

Entusiasmen är avundsvärd och uppiggande och jag känner att jag dras med av deras energi. Med två levnadsglada påhittiga valpar i hushållet finns det inget utrymme att slöa till. Den lite äldre unghunden är inte så lugn hon heller faktiskt. Hon har genomgått lite av en personlighetsförändring det senaste halvåret tycker jag och av hennes tidigare två personligheter syns en av dem allt mer sällan. Den lugna lite eftertänksamma sidan ser jag inte så mycket av längre. Kanske dras hon med av de små så som jag gör. Jag har inte tänt på det så mycket, förändringen har väl kommit smygande men nu märker jag tydligt att jag har betydligt livligare hund, en med tryck i sulorna som precis som sin morfar gör glada jämfota hopp och inte vet till sig av lycka när jag tar henne med för träning, promenad eller jakt. Precis som morfarn är hon också lika glad och studsig oavsett om det gäller en andjakt eller en vanlig promenad på hemmamarkerna. Happy happy. Kanske borde jag plocka ner henne lite nu? Dämpa hennes glada skutt och kräva lite mer ordning. Men jag gör det inte. Jag tycker om att mötas av hennes glädje och lycka över att göra något tillsammans med mig och jag ser inga problem med de glada skutten och hennes uttrycksfulla kroppsspråk så länge hon slutar när jag ber henne. Och det gör hon. Jag tänker att det dessutom är bra för både henne och mig att få släppa loss lite innan allvaret sätter in. Så jag låter oss hållas.