Jag minns det som igår. Tror jag.

Jag minns så tydligt min allra första jaktprovsstart. Som en flash från det förflutna kom det över mig idag. Det var något med vädret tror jag, med höstvindens milda smekning över min kind och doften av blöt hund. Det var fint tänker jag. Starten då. Även om hjärtat bultade så jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen så är minnet positivt. odelat. De fragmenten av starten som jag kommer ihåg. Jag minns domaren, jag minns min hund och det fria söket i kraftledningsgatan. Jag minns att man fick ha hunden kopplad under förflyttningarna i unghundsklass om man ville och jag minns också de två vattenmarkeringarna som lämnades av vid mina fötter i stället för i mina händer. Jag lovade mig något då. Att jag skulle träna bättre på det så hunden kunde tilldelas det första pris den var värd. Men jag minns ingen besvikelse, inga ledsamheter för att det inte blev en etta. Jag var oändligt glad över vår start och vårt andra pris. Möjligen har jag förträngt alla övriga känslor. Hunden var såklart lika nöjd som alltid, helt ovetande om prisvalörer och eventuella besvikelser. Det blev tredje gången gillt för mig och hunden, på tredje starten satte vi ettan. Det provet kommer jag ihåg extra bra, men faktiskt inte så mycket själva provet kanske utan mer gemenskapen på provplatsen och stödet jag fick av en äldre uppfödare och några grabbar som startade hundar från hans uppfödning. Deras bemötande och hejarop dröjer sig fortfarande kvar och är nästan starkare än själva resultatet. Jag var så glad, stolt lycklig över den där ettan i unghundsklass. Och så glad över hejaropen. Så värt för den rookie som jag var då. Nära på tjugofem år senare minns jag det som igår. Nästan. Tid är märkligt. Jag önskar mig tillbaka lita av den känslan. Den som kommer av lyckan som uppstår när men ger sig in i något nytt och klarar av det. Det som är helt rent och alldeles oförstörd som den är när inga förväntningar finns. Jag vet också att minnet är selektivt såklart, och att vissa delar faller bort och att det ibland sker efterkonstruktioner som med tiden blir till sanningar. Som nu när jag av nyfikenhet letade upp min hund på rasdata för att se om jag säkert mindes rätt. Det gjorde jag när det gäller provstarterna men lite annat har jag uppenbart glömt. Som mentalbeskrivningen jag gjorde med honom och senare mentalkorningen där han inte blev godkänd. Jag minns inte ens att vi fick bryta testen vilket vi uppenbart måste ha gjort med tanke på resultatet. Inte heller minns jag var någonstans det var men det talar datorn snällt om för mig. Kungälv tydligen. Jaha tänker jag. Det var säkert både bra och lärorikt. Jag var mycket inne på det viktiga mentala på den tiden. Men det irriterar mig att jag inte minns.

Lilla Lass verkar minnas riktigt bra däremot. Tydligt och bra. Nästan så jag inte tror det är möjligt utan mer handlar om slumpen. När vi gick på en av våra mycket små mullepromenader för några dager sedan i den lilla skogen bakom boden la jag några foderkulor på en sten som Lass fick hitta. Svansen gick som en visp när hon kände vittringen och hon letade energisk i mossan på stenen. Det var en av alla stenar. För det är gott om stenar emellan de stora granarna. Så gick vi där är igen idag men kom från ett annat håll och tog oss in bland träd och stenar. Då ser jag hur hon på flera meters håll siktar in sig på ”rätt” sten och målmedvetet ökar farten och kravlar upp på stenen och börjar leta. Kan en så liten valp verkligen hitta rätt sten att kravla upp på efter ett enda lyckat tillfälle? Beundransvärt i så fall. Vi har liksom inte traskat runt där på mullepromenader varje dag så att hon känner terrängen utan och innan eller så. Totalt sett i hennes korta liv har hon varit där tre gånger. Den tredje var idag. Jag finner det en liten smula skrämmande med. Att hon minns så starkt efter en enda gång. Det ställer enorma krav på mig tänker jag. Mig som i mig som hennes ledare, utbildare och bundsförvant. Jag vill ju lära henne bra grejer, använda hennes minne till förnuftiga saker. Hittills har det väl gått så där med den saken. Förutom den där stenen som nog ändå får räknas till de vettiga sakerna känns det mest som jag plussat på hennes konto för hyss och lyckats förstärka en hel del där. Hinken med toarullar är hårdvaluta för henne till exempel. Och idag lärde jag henne av misstag att ta sig upp på bordet i puben. Det kostade bland annat ett jaktprovsprotokoll. Men det var åtminstone billigare än om hon ätit upp sitt eget helt nya EU pass som låg bredvid. Den busigaste valpen jag haft som sagt. Jag tror det stämmer.

På morgonen idag tänkte jag att jag skulle vänta med att träna Besta en till kvällen efter jobbet, Det brukar kännas som en bra plan när jag tänker det på morgonen men jag vet hur det blir med den saken. Det blir nästan aldrig av. Kvällen är inte min tid. Inte hundträningstid i alla fall. Men idag blev det ett käckt litet undantag och jag gick glad i hågen ut med Betsa tillsammans med slottsherren och Lad. Och visst blev det träning. Utan att humöret rasade till och med, fast jag inte hunnit äta middag. Best fick en memory och några markeringar med luriga nedslag på andra sidan bäcken och i vilt åkern. Mycket tät vegetation och svåra vittringsförhållande. Hon brukar förvåna mig med att vara väldigt distinkt på markeringarna trots den ringa träningen på området. Det kan jag väl säga att hon gjorde i kväll med, på några av dem, men de över diket ställde till det en del. Att ta sig över krondiket tog uppenbart en del energi och fokus från själva markerandet så det behöver vi träna mer. När jag skickade henne på memoryn där målet var en röd tennisboll sprang hon som ett streck ut till området och lika fort tillbaka igen. Utan bollen. En kort stund anande jag ett inslag av ”firma fort och fel” men efter lite fix och omkonstruktion gick vi ändå därifrån nöjda och glad. Och hungriga. Lad var bra han med, han är grym på markeringar i cockermått mätt och väl i hand när det behövs. Inte mycket mer att orda om där utan bara att fortsätta träna på den inslagna vägen. Jag har annars varit gräsligt trött på hundar några dagar nu,efter tre höglöp som avlöst varandra och annat hundståhej men när jag kommer ut en stund och tränar så är det jobbiga som bortblåst igen. Visst är det kul med hundar!