Jag övar mig i tillit

Sättet hon lägger bak sina öron när hon närmar sig med apporten. Inställningen både till arbetet och till mig. Jag gillar den verkligen. Den svarta unghunden artar sig väl. På eftermiddagen tränade jag den treåriga goldentiken. Med spetsade öron, fjädrande gång och glatt viftande svans tog hon sig an träningspasset. Jag gillar hennes attityd och inställningen skarpt med. Även om den är helt olik den svarta unghundens.

Att vara trygg i sig själv är förutsättningen för att kunna uppskatta olikheter sa en känd coach och föreläsare. Han syftade nog på möten mellan människor men jag tänker (såklart) att det är ungefär det samma när det gäller hundar. Att jag behöver vara i trygg i mig själv och trygg med vetskapen om att jag inte kan förändra allt för att uppskatta hundars olikheter fullt ut. Är jag trygg med det har jag mer glädje i olika hundars sätt att vara och lättare att se träningen ur varje individs perspektiv. Jag blir inte heller lika frustrerad över det som inte riktigt passar in i mallen. Jag försöker övertyga mig om det nu när jag trasslar med träningen av den bruna pocketcockern och drömmer mig tillbaka om hur lätt och enkelt träningen med Mer gick. Några cockrar senare är jag fullt medveten om individers olikheter även hos cockrar och att det minsann inte alltid är så lätt, däremot är jag fortfarande inte lika övertygad om min trygghet med det. Men det har blivit bättre. Jag har lättare att luta mig tillbaka, dra på munnen och inte bli frustrerad när jag inte riktigt lyckas förmedla till pocketcockern hur jag vill ha det. Fast jag fattar fortsatt inte hur obegripligt svårt det kan vara med ett vanligt hederligt vardags-sitt. Det är väl inget noga med det tycker pocketcockerns själv, och springer ett varv till i snön. När hon sprungit en stund kommer hon fram till mig och sätter sig med baken i backen och tittar mig i ögonen. Utan kommando går det uppenbart alldeles utmärkt att sitta. Måtte vi ta oss ur den här kommunikationskrisen snart…