Jag ska låta mig omfamnas
November känns rätt okej så här långt. Den första chocken som uppkom när mörkret invaderade eftermiddagarna då vintertiden trädde in har lagt sig. Jag accepterar. På radion pratade det om att november och mörkret är fint. Mysigt. Hur hösten omfamnar och döljer skavanker och måsten. Jag har inte tänkt på mörkret riktigt så. Mer kämpat emot och härdat ut. Dags att byta inriktningen känner jag. Luta mig tillbaka och låta mig omfamnas i stället. Det låter rätt okej ändå.
Utanför köksfönstret råder kompakt mörker men inne ör det lagom ljust och fint. Lite mindre ljust än vanligt eftersom energisparfunktionen har slagit till hos oss med. Ledlampor och snålvärme är det som gäller i slottet nu. Jag hörde att de får ta emot bärkassar med glödlampor på återvinningsstationerna sedan en tid tillbaka. Fungerande glödlampor. För alla byter till ledlampor. Det är bra med besparingen men tokigt att kassera sådant som fungerar tänker jag. Vilket blir mest miljöriktig undrar jag och vad sparar egentligen mest i det långa loppet och inte bara på kommande månads elräkning? Svaret har jag inte men det finns säkert någon som räknat på det och kommit fram till något.
Hur man en vänder sig har en rumpan bak tänker jag och släcker en av lamporna inne i vita rummet där valparna håller till. En svag mysbelysning räcker faktiskt. Valparna sover gott intill mamma Vi. Märkbart mätta och nöjda. Valpro hägrar. Det knorras väldigt lite i valplådan överhuvudtaget faktiskt och nu så här efter en vecka oroar jag mg inte längre. Komplikationerna har uteblivit. Tack och lov. Alla små nosar har blivit varat nu och trampdynorna mörka förutom där det finns en och annan vit tå. Lilla Bra hör valparna även om de knorrar väldigt lite. Trots sin litenhet verkar hon veta vad det handlar om och stannar avvaktande vid tröskeln till vita rummet. Inte en tass har hon flyttat över tröskeln och inte heller visat intresse för att göra det. Hon är nyfiken men håller sig på behörigt avstånd och varken mamma Vi eller vi har behövt påminna henne. Hon vet. Det är fint tycker jag. Så mycket som finns naturligt för oss att studera, ta in och njuta av.
Kanske njöt jag inte fullt lika mycket när jag var ute med cockerunghundarna idag. Båda har en outtröttlig tonårsenergi nu och en lite stimmig inställning till det mesta. Det är svårt att tillgodose deras behov och att överhuvudtaget förstå deras behov emellanåt. Pigga och positiva är de i alla fall, det kan ingen ta ifrån dem. Och duktiga med. När jag orkar hålla ihop dem och mig själv samtidigt. Lilla Till är verkligen på unghundars vi nu, en dag på topp och en annan dag någon helt annanstans. Det hör till. Jag vet det. Väldigt väl. Men inte blir det roligare på botten för det precis. På botten var vi väl inte direkt idag i och för sig. Mer i något pendlande mellan rätt bra och lite mindre bra. Good enough ändå. Fast jag vill mer och kan bättre. Cockrarnas med. Det blev en runda med de två svarta damerna och ett knippe dummy med. De kräver sin sysselsättning de också även om de inte är riktigt lika på hugget som småcockrarna. Det frestar på med många unga hundar i samma flock. Men det är kul med förstås och jag låter mig omfamnas av deras odelade glädje inför allt det vi gör tillsammans.
