”Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn” – Muminmamman

Morgonbestyr med sex småglin. Var tog mina långa morgonstunder vägen, och det med en slow start av dagen? Det får vänta. Andra tider kommer. Om de är bättre är tveksamt för de här sex små förgyller ändå tillvaron med sin närvaro och kisspölar. Jag dricker kinesiskt vitt te som långsamt får dra i det heta vattnet. Riktigt fint te, direkt import faktiskt. Fast det är inte jag som varit i Kina. Teet är annorlunda på flera sätt. Fint förpackat i vacuumpackade svarta kuvert placerade i en plåtburk. Själva teet är en platt torr kaka. Innan det löser upp sig. Formen både på teet och kuvertet liknar After eight. Chokladen. Men smaken är en annan förstås. När kakan löst upp sig fyller den hela tesilen och liten till med stora vissna blad. Intressant för mig som mest ser te i smulad from med innehållsförteckning på förpackningen. Här vet jag inte alls vad jag dricker egentligen, kan inga kinesisk tecken med det är ingen smaksättning med så pass vet jag, bara naturliga teblad och jag undrar om inte det är det allra bästa. I alla fall till frukost.

Galopperandet på köksgolvet lugnar sig, tröttheten tar över och jag anar lite av morgonlugnet. Ute är det ljust fast morgonen är tidig. Extra ljust för fem centimeter snö täcker marken och träden. Det är inte vad jag önskar i mitten av mars men är definitivt inget att hänga läpp för. Det finns värre saker än snö i mars. Fram med undanstoppade termobyxorna igen bara. Och vinterstövlarna. Värmevästen. Jag tror inte det är så många som önskar sig snö i mars, inte på de här breddgraderna men i vanlig ordning man får ta vad som erbjuds och hålla tillgodo. Efter fem timmar utomhus är jag ändå rätt nöjd känner jag, på snö och vinter i mars. Fast en fördel finns det med vintern ändå. Te är oslagbart gott i kyla.

Jag tränar hundarna på lediga stunder. Tänker på strukturen. Planen och stegen vidare. Jag behöver samla ihop mig. I vanlig ordning. Hålla mig till planen och efterleva den. Det går faktiskt rätt bra med det tycker jag. Även några få minuters medveten träning blir på sikt till timmar. Förutsatt att man gör den. Lilla Till och lass fortsätter med den koncentrerade sökträningen nära mig. Till hjälp har jag den lilla sniffledummyn med kaninskinn på mitten. Ett riktigt bra redskap måste jag säga. Båda cockrarna värdera den väldigt högt, den är svår att finna i sin liten het och ned den lilla vittring den avger och jag kan kasta ut den i söket när jag tycker de kan behöva få hitta något utan att de hör när den går i marken eller rasslar till i gräset. Den väger så lite att det inte blir något ljud att registrera. Dessutom är den orange i ändarna viket innebär att de är omöjlig att hitta med synen för dem. Det tar sig på själva sökfronten tycker jag, minuterna gör nytta och stadgan kommer allt mer. Den stadgan som innebär att sitta på arslet och titta på medan syrran för leta efter den tokroliga sniffledummyn. Den stadgan är inte att leka med hälsar Lass som verkligen kämpar med att hålla sig i skinnet och hålla mig på godkänt humör. Nog för att man behöver vara utrusta med en hel del humor för att umgås med ett gäng cockarna och det tycker jag mig ha men lite allvar och ordning kan man väl ändå begära och förvänta sig tycker jag. Men det kommer som sagt, en bit i taget, lass ständiga behov av påminnelser kommer att minska ner och har redan gjort en hel del. Vi kämpar vidare. Fast kämpa är inte ett relevant ord här, det är inte det vi gör, vi tränar och vi utvecklas. Varken mer eller mindre. I hundträning kan allt hända och det gör det med men att kalla det för att kämpa är att ta i. Precis som muminmamman kan jag luta mig tillbaka i det, att det är så och därför är jag alldeles lugn. Alla möjliga och omöjliga saker händer tillsammans med hundarna, med det kan jag känna mig alldeles lugn och det är helt i sin ordning att jag inte kan kontrollera allt.