Jordens undergång?
Efter att samma nummer har ringt upprepade gånger på mobilen och bara med ett par minuters mellanrum faller jag för det som säljarna säkert vet. Jag svarar. En trevlig kvinna från Uc kreditupplysning hörs kvittra i andra änden och jag undrar såklart vem som sökt kreditupplysning om mig. Men det är inte hennes ärende, istället gratulerar hon till att mitt företag har ökat sitt anseende och sin trovärdighet sedan de kollade upp det senaste för drygt ett år sedan. Jag orkar inte bry mig om att rätta henne och säga att aktiebolaget knappt var registrerat för ett år sedan så det kan inte riktigt stämma. Det känns så tråkigt att ta udden av hennes glada röst och budskap. Nåväl det känns ändå fint att höra att jag och mitt företag har gott anseende och sköter våra förpliktelser. Nästan så fint att jag går med på att köpa ett inramat intyg, i guldram, att hänga på väggen i butiken. Men jag hejdar mig innan hon hinner säga vad tavlan kostar för en gratulation utan baktanke från en telefonförsäljare finns nog inte och vad ska jag egentligen med ett kreditupplysningsintyg att hänga på väggen till? Det skulle väl möjligen vara för guldramen då.
I morse var Lads dränage borta igen. Fast den här gången får han nog anses oskyldig. Dränet satt löst sedan igår och var på väg ut av sig själv. Dessutom var han utrustad med dubbla trattar så han kunde inte komma åt det hur gärna han än ville. Däremot hindrade det inte honom från att äta upp det tyvärr. Igen. Hur svårt kan det egentligen vara att passa en ung cocker i tratt undrar jag och möts av Lads pigga oförargliga blick. Omöjligt tänker jag. Helt omöjligt.
Söta lillgamla Lillie rumpar med de andra hundarna på kvällsrastningen runt åkern numera. Hon är med slottsherren och flocken och plockar oktobergräs till kaninerna, fyller på mat till fasanerna och äter bajs. Det finns gott om det på fälten och delikatesserna behöver visst provsmakas tycker valpen. En kväll prövade hon grisbajs och sedan rullade hon sig i det. Då var slottsherren inte glad och svor en hel ramsa över tikar och deras ”bajsfixering”. Jag försökte lite försiktigt påpeka att Lakrits minsann rullat sig i grisbajs en gång med, grisdiarre dessutom men det ville han inte riktigt höra talas om. Eller så kommer han inte ihåg. Eventuellt för att det var jag som schamponerade Lakrits och hade grisskitlukten i näsan resten av dagen. Söta Lillie var lite enklare att behandla för hon är så liten att hon fick plats i duschen. Nytvättad och klar blev hon så fluffig och blank att jag en stund övervägde att låta schamponera den andra hundarna med för att få se samma lyster i deras päls. När slottsherren ändå var igång med tvätten menar jag.
Nu är det helt svart ute och jag varvar ner efter dagens jobb med trevliga hundar och människor. Hundarna softar och bilen är packad. Vi jagar imorgon igen så jag behöver kvällen för att vila och ladda ny energi. Jag har läst ut min bok, en som jag trivdes gott med och funderade lite över om jag skulle sätta mig i soffan och se något på tv ikväll som ersättning. På kunskapskanalen kommer det ett program som häpnande nog heter ”Jordens undergång”. Jag som har fullt nog med dagens ändå mycket lindriga plågor orkar absolut inte ta in ett sådant program. Bara titeln golvar mig nästan. Jag vill läsa Gerda Antti, fundera lite över fårens idisslande i ladugården och ta vara på varenda känsla av ”feelgood” jag kan hitta. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Men någon annan kanske orkar ta in jordens undergång bättre än jag?
