Julefriden sänker sig så sakta över slottet

Det tog en stund innan den infann sig men nu är den här. För stunden i alla fall. Det hände till sist. Det jag trodde jag var vuxen nog att klara mig ifrån. Julstressen slog till och jag kände av hetsen, stressen och otillräckligheten även om ambitionerna och lugnet fanns med från början. Vi tog en sväng till favoritbutiken för att fixa de sista, nästan bortglömda klapparna, och där någonstans började det. Det jag siktat in mig på att köpa var SLUT. Snopna stod vi där med några andrahandsval som ändå kändes okej. Efter en stunds dividerande bestämde vi oss för ett besök i nästa småstad för de sista inköpen. Hurtig som jag var på förmiddagen tänkte jag glatt att vi kunde äta någon lätt lunch efter vägen eller så. Ungefär en av de dummaste tankarna jag kunde haft. Att ta sig tid att hitta någonstans att äta tillsammans med en miljon andra människor som är hungriga vid samma tid är ingen gode ide’ alls. Och jag utan mat är än ännu sämre ide’. Vi hoppade över lunchen och åkte vidare. För att mötas av överfulla parkeringsplatser och trängsel samtidigt som min blodsockernivå var någonstans i nöjd med skosulorna. Och de är låga. Det är en förfärlig tur att slottsherren är utrustad med en ängels tålamod och klarar att hantera dylika situationer för det gör inte jag, särskilt inte i trängsel i butiker. Efter en uppgiven kamp om att finna en obefintlig parkeringsplats gick vi in på coop, där fanns parkeringsplatsen, och handlade den nödvändigaste maten, totalt oorganiserat, och åkte hem till slottet och lugnet igen. Hungriga med oförrättat ärende. Jul bli det oavsett och det får helt enkelt ordna sig. Vilket det också kommer att göra. Det gör det alltid, på ett eller annat sätt. Denna gången på ett annat.

Väl hemma löste sig det mesta genom ett bättre humör, en knäckemacka och några utmärkta nödlösningar. Och en oslagbar dotter. Sedan hämtade slottsherren en lämplig gran tillsammans med hundarna och klädde den till glögg och irländsk julmusik. Där någonstans kom lugnet och julefriden. Efter att vi stäng ut valpen i hundrummet vill säga. Julskinkan blev  griljerad med och prydd med nejlikor och doftar underbart. Julskinka från en glad utegångsgris som kostade så mycket för varje kilo att jag låter det vara osagt till slottsherren. Men jag kommer trots det att äta den med gott samvete. Nästa år får vi se till att få en av de vilda i frysboxen i god tid till jul.

Det blev en alternativ gran i år med. Väl anpassad för en cockervalp uppe på trätunnan i puben med kulor i rött och snöimiterat med en touch av guld. En fasan fick vi visst med också. Och den felinköpta ljusslingan som lyser med hälften av lamporna i varmvitt och den andra i kallt nästan blåvitt. Det blev brokigt, katastrofalt, för mycket amerikanskt och inte alls i vår stil men trots det väldigt jultrevligt. Eller så är detta helt enkelt vår stil numera? Den brokiga och osammanhängande. Flow gillar granen och alla fina kulor och paketen på tunnan inunder. Det enda hon inte gillar är granens placering. För högt upp säger hon. Jag undrar hur lång tid det tar innan hon hittar en lösning för att nå julgranskulorna och fasanen?

Med en smått galen valp och tik på väg in i höglöp önskar vi nu alla en god och fridfull jul. Njut av varandra, kärleken och julen. Glöm inte det.

God jul!