Just därför
Det är som någon sorts glänta som öppnar sig framför mig. Ett ljust område som träder fram. Luft att andas. En befriande stund när alla tankar samlar ihop sig och timtals av träning ger utdelning. Enade. Hunden och jag. Det händer inte ofta men det händer ibland. Ögonblicken jag strävar efter dyker upp. Jag undrar om det faktiskt inte var första gången jag och Lass klev in där tillsammans. På riktigt. Plötsligt händer det. Fast inte plötsligt alls egentligen utan mer efter en lång period av prövande, funderande och jädrar anamma. Några goda råd av en mentor med. Och slottsherren. Nu har jag upplevt det en gång fullt ut och vet att det inte är omöjligt. Inte ens med Lass. Vårdslöst kul när det fungerar. Jubel!
September fortsätter. Sol, sol och sol. Nästan helt vindstilla och svalkande nätter. Vi grillar på altanen, gräset växer och höna har lagt sig på ägg igen. Men tranorna ger sig av nu. Något är som det brukar med september. Högt upp i den klarblå himlen lyfter deras v-formation allt högre med uppvindarna tills vi knappt ser dem längre. Jag studerar väderprognosen i mobilen igen, en av de få apparna jag har kvar, och ser några regndroppar leta sig in från söndag och framåt. Förr eller senare så. Av någon anledning brukar det dyka upp ett djupare lågtryck runt första oktober när det är dags för fasanpremiör. Jag blir inte förvånad om det blir så i år med men hoppas åtminstone att tranorna hunnit flytta klart innan dess.
Mörkret om kvällarna nu, det som kommer allt tidigare. Det är både välkommet och inte. Lugnet och stillheten mörkret för med sig gillar jag, det är fint att få tända lite mysig belysning men det är nog så. Jag sätter gränsen klockan åtta. Det är helt okej att det blir mörkt då men inte före det. September känns perfekt på det viset. Speciellt med det vädret som råder i år. En extra sommarmånad med lugna nedvarvande kvällar inomhus. September är min nya favoritmånad. Nästan i klass med maj. Jag tror hundarna uppskattar de lugnare kvällarna de med. De rullar ihop sig och boar in sig och vi ser inte mycket av dem förrän nästa morgon. Förutom när vi tar ut dem för kvällens sista rastning innan vi lägger oss. Och så Pal då, honom ser jag mycket av för som min yngsta hund och den valp han är, och kommer vara alldeles oavsett ålder, tillbringar han kvällarna vid mina fötter till dess det kommer in en ny valp i slottet. Just nu har han gjort sig en egen bädd intill mig av en fårskinnsfäll han egentligen inte får ha. Där ligger han och gnager på ett hjorthorn som han egentligen inte heller får ha, inte på fårskinnsfällen i alla fall, men ingen av oss gör någonting år det. Yngsta barnet ni vet. Sladdisen. Den som alltid kommer undan med det mesta för föräldrarna befinner sig i en situation där de är trötta och något slitna men också mjukare i kanterna och mer medvetna om vad som är viktigt på riktigt och vad man kan låta bero. Därför.
