Kanske har den kommit för att stanna

Räven fortsätter gäcka oss. Kaninerna minskar i antal utan hjälp och avsikt från vårt håll. I tystnad jobbar den om nätterna. Räven. Vi ser inga spår, inga pälstussar, inget blod och ingen räv men betydligt färre kaniner. Jag misstänker en dräktig rävhona eller en med ungar. Det är då det brukar ske, då när de är hungrigare och listigare än någonsin annars. Morgonen ljusnar tidigt nu. Himlen är klarnar från väster och det ser ut att bli en dag med sol. Tacksam för det för de senaste dagarna har jag varit lite besviken. Sol har utlovats och den har lyst på andra platser men här har den inte orkat igenom molnen. Det har gått bra ändå såklart, det går verkligen ingen nöd på oss men när utlovad sol uteblir är besvikelsen ett faktum. Det är mycket trevligare att överraskas åt andra håller, som nu när himlen lite oväntat klarnar upp och molnen skingras. Helt klart på plussidan,

På plussidan är var också den rätt snabbt improviserad träningsdagen med några vänner i helgen. Jag hann ta ut både Pal och Bseta ett par timmar var och oj vad jag behöver det. En lisa för själen och ett litet löfte om vad som väntar med den annalkande våren, längre ljusa dagar och fler hundträningsmöjligheter för egen del. Förutom det fick jag till ett aktiv promenad innehållande sökträning för Lass och Till på ett kalhygge nit bort. Lass börjar fatta galoppen och söker bitvis bra. Fortfarande väldig nära mig men det ser jag enbart som en fördel så här långt. Däremot var hon inte riktigt i rätt energinivå, hon låg lite högt och jag påminner mig om att den lilla svarta behöver en stunds uppskärpning och formning innan jag sätter henne i sökmood. Annars straffar det sig genom att uppföljningen av tecken och signaler inte blir lika distinkt som önskvärt. Hon gjorde egentligen alla rött utöver det med fördröjningen som inte ska vara där. Åter till fållan med andra ord. Den mentala.

Jag behöver styra in mig själv in den emellanåt med. Den mentala fållan. Låta idéerna sansa sig något och fokusera på driften av de idéerna jag redan dragit igång. Strukturen. Som att ta hand om de här valparna och ge dem en bra förberedelse inför livet innan jag drar igång planerna för eventuellt kommande kullar. Men det är roligt att fundera, att kika på stamtavlor, titta på hundar i arbete och bli medveten om röda trådar. Hitta sin egen väg i aveln liksom i träningen av hundarna. Skapa målbilder att steg för steg jobba för att nå. Med kullen vi har nu vakande mitt intresse för avel ordentligt igen, det som mest legat dvala under senare år mycket på grund av att de satsningarna vi gjort på det inte slagit väl ut. Det är ett nålsöga att passera för att en hund ska vara aktuell för avel och det nålsögat har satt stopp för de flesta av planerna. Men inte My. Äntligen gick det vägen och jag tycker faktiskt det är roligt och hoppfullt att tänka på avelsarbete igen. Återstår att se om känslan kommit för att stanna.